Micke, det är så mycket som jag
skulle vilja berätta och dela med dig.
Så många saker som jag önskar att jag sagt till dig medan du levde.
Jag önskar så att jag kunde få vara tilsammans med dig igen, bara få sitta i din
soffa och höra dig prata. För nu när du är död känns det som jag aldrig lyssnade
tillräckligt på dig, gjorde jag det?
Att du fanns var jag tacksam över men det var också något som jag tog som
alldeles självklart. Att förlora mamma och pappa var jag rädd för men inte i min
vildaste fantasi trodde jag att jag kunde förlora dig.
Du, min starka, besyddande storebror!Jag räknade med att du alltid skulle finnas
här, att vi skulle finnas för varandra.
Micke, jag känner mig ensam utan dig! Jag hoppas att min kärlek til dig når dig,
var du nu befinner dig. Hoppas du hör mina ord, dom som jag aldrig hann säga.
Känn mina armar runt dig, jag vill aldrig släppa dig igen.
Lillasyster, Fredag, 30. April
2004 21:07
Micke, min älskling.
I kväll tänds de många Valborgsbrasorna. En del små att snabbt falna ut. Andra
mäktiga med lågor flammande långt upp mot den himmel där jag vill tro att du är.
Dock, den största elden ikväll, den starkaste, den med de högsta och klaraste
lågorna är den som brinner av min kärlek till dig. Den elden ligger inte i sot i
morgon, nej den slocknar aldrig, aldrig, aldrig ..
mamma, Fredag, 30. April 2004
17:28
Det brinner en eld...
Vårelden är fortfarande vacker i mina ögon, men ikväll kommer jag ändå att se på
den med "mina andra ögon", jag kommer att stirra in i den och och låta min
fantasi få fritt spelrum, i vad det är som brinner. Men den kärleksfulla elden
ska flamma för våra älskade barn, den ska flamma, varm och klar. Ikväll när jag
står vid elden, i en ring av visippor,ska jag tänka på Dig, Marianne, en tanke
från en mamma till en mamma.
Många kärleksfulla kramar till Din familj, Micke.
jennifers mamma, Fredag, 30.
April 2004 13:34
Esta poesía esta escrita por tu
prima Jennny de España.
DEDICADA A MICKEL
A mi primo Mickel
no le conocí
le tengo cariño
y me gustaría tenerle aqui.
A mi primo Mickel
le quiero un montón
y quiero que sepa
que le llevo en el corazón.
A mi primo Mickel
le dedico esta poesía
con todo mi cariño
y toda mi sinpatía.
A mi primo Mickel
le quiero
se lo digo
al mundo entero.
Primo Mickel
desde el cielo
espero
que a tu familia des consuelo.
Primo Mickel
te mando un besazo
mucho cariño
y un gran abrazo.
JENNY.G
Jenny, Torsdag, 29. April 2004
13:34
Micke, min älskling.
Det är så mycket jag skulle vilja säga dig, så mycket jag skulle vilja höra din
åsikt om. Jag talar i tystnad och väntar på svar.Som jag väntat och väntar, min
älskling.
mamma, Torsdag, 29. April 2004
07:21
Tänker på er alla. Värmande und
stärkande solkramar.
Anzo, Måndag, 26. April 2004
11:51
Micke, min älskling
Ny dag, ny vecka,men inga nya krafter. Just nu känner jag mig så alldeles
fruktansvärt trött. Trött på att sörja, trött på att sakna, trött på att
vänta.Jag har väntat så länge nu, min älskling, så väldigt länge.
Det blir en dag i strålande sol igen. Här hemma är gräsmattan nästan alldeles
grön.Den du och dina syskon lekte på som små. Snart börjar din månad.I maj
föddes du, i syrenernas tid, i förväntningarnas tid. Åh. min älskling, varför
ska din mördare få se solen och inte du..
mamma, Måndag, 26. April 2004
08:44
"När tiden är mogen"..
Det uttrycket använde min Matias ofta, ofta.
Var ni än är, våra barn, ta hand om varandra!
Kram Tuija
Tuija, Måndag, 26. April 2004
07:47
Mina tankar är hos er, kära
Marianne.
Hos dig och din fina, älskade Micke.
Kram / Lisbeth
Lisbeth Nyholm, Söndag, 25. April
2004 13:10
Just to think you live inside of
me.
I had no idea how this could be.
Now I'm crazy for your love.
Can't believe I'm crazy for your love.
The words you said you sang to me.
And you showed me where I wanna be.
You sang to me, oh you sang to me.
L, Lördag, 24. April 2004 20:13
Kära du...
Tittar in strax innan helgen, jag tänker på dig o din familj...hur kan någon
göra så...jag kan inte fatta det..ta sig rätten o ta en annan människas liv..så
ofattbart att tvingas leva med detta sår inom sig..
Många tröstekramar vill jag ge dig, Maggan
Margareta, Fredag, 23. April 2004
22:36
Så gränslös, så gränslös, är
vreden över mördare,så är det. Gränslös vrede.
jennifers mamma, Fredag, 23.
April 2004 21:58
Framtid, så kort
Många år till
du trodde dig få
men älskade Micke
det blev inte så
Älska och älskas
du ville så hett
om närhet och ömhet
du så ofta bett
Leva och växa
med målet så klart
så var din plan
helt uppenbart
När tiden är mogen
när stunden blir min
då uppfylls planen
då slår drömmen in
Sa du så ofta
så starkt och så tryggt
orkar att vänta
på grunden jag byggt
Grunden av tankar
av kärlek och bön
kommer att ge mig
min slutliga lön
Vad det kan bli
går inte att se
på det får jag vänta
om det får jag be
Men kärlek och framtid
allt det som du drömt
nu borta som vinden
borta och glömt
Målet och planen
och allt framför dig
nu gömda bland molnen
nu dolda i sig
Allt skulle du hinna
allt skulle du få
men älskade Micke
det blev inte så
mamma
vars vrede över din mördare är gränslös
mamma, Fredag, 23. April 2004
18:48
Vi släcker ljus, blåser ut en
vacker klar låga, en låga som förut brunnit för liv och glädje. Livsgnistans
klara ljussken.
Jag kan hantera att blåsa ut ljuslågan, på Jennifers ljus, men det är bara för
att på ytterdörren har Jennifer klistrat upp en lapp, där det står:
Mamma! Du har väl inte glömt att släcka ljuset?!?Bredvid texten är en bild på
ett osläckt stearinljus.
Tänk, så olika det kan vara, jag har alltid haft problem med att blåsa ut lågan
på ett stearinljus, det är så svårt att släcka, en för mig, livs-låga Medan en
del människor har inga som helst problem med att SLÄCKA LIV.
jennifers mamma, Fredag, 23.
April 2004 17:02
Det är just den hemska aldrigheten,
som är en så outhärdlig smärta. Outhärdlig smärta är också att leva med att våra
älskade barn blev mördade. Hos våra barns mördare finns en alltidhet, varje ny
dag är en början på resten av deras liv. Våra dagar, för oss som är kvar, börjar
med att vi tänder ljus för våra älskade ungar, vi tänder ljus...
jennifers mamma, Torsdag, 22.
April 2004 22:25
Micke , min älskling.
Så tomt utan dig. Alla de våra var här en stund ikväll och D med.Jag älskar dem
så men saknar dig samtidig alldeles oändligt.
Ändå, min älskling, har jag kanske börjat lära mig lite att förena glädje med
sorg. För när de här är det numera mest just dem jag ser och hör, du finns lite
mer på avstånd, infrån mitt hjärta och runtomkring oss alla.
I början var det alltid så att din tysnad överröstade allas ord, din frånvaro
tog platsen från de närvarande. Nu verkar det som om ni alla kan finnas hos
mig.Fast på så olika sätt, min älskling, på olika sätt.
Men sen mär de har gått och jag tänder dina ljus, då blir det så tomt.Du slår
det mig att det här är verkligt.
Du kom inte den här gången heller och kommer aldrig mer hem till mig.Jag kommer
aldrig mer att få krama dig, vinka adjlö till dig från fönstret,,nej, aldrig
mer..
mamma, Onsdag, 21. April 2004
20:19
Som en vindpust
sveper oron över själens nakna yta
fladdrande skymmer ljuset och
förmörkar blicken i själens spegel
Blicken vänder sakta inåt
ser på handen som klädde av mig
skikt för skikt allt som hade lagrats
i mitt innersta från födelsen och hit
Dödens hårda kalla hand
som obarmhärtigt slet dig ifrån mig
och de levandes skara, vi som blev kvar
står häroch fryser, nakna ända in i själen
Pirjo Stråte Hiltunen
Pirjo, Onsdag, 21. April 2004
18:12
Micke, min äskling.
Tiga eller tala. Just nu tiger jag mest.Men min älskling, när det är dags kommer
jag att tala, Som jag kommer att tala!
mamma, Tisdag, 20. April 2004
21:26
TIGA OCH TALA.
Varför skulle du mässa
också din själs litania,
också din sorgs miserere?
Hånande ögon bevaka
den, som blottat sin sorg.
Stoltare vore att pressa
smärtan i barmen där nere
hårt och beslutsamt tillbaka,
än att den förs i det fria
naken kring gator och torg.
Klangen som världen behöver,
är ej ett vekt miserere-
tonen, som läte sig vässa
uddvass till pil eller klinga
finnes väl ock i din barm.
Smärtan, som bundits där nere,
skall, när en tid har gått över,
väpnad från fot och till hjässa
upp ur sitt fängelse springa
djärv som befriande harm!
Sanning till hälften du säger,
harm vill till vapen jag smida,
dock skall ej smärtan, ej sorgen
tigas ihjäl, ty att tiga
är hos en sångare ett brott.
Stoltare är det att stiga
mitt ibland vimlet på torgen
fram med all sorg, som jag äger,
tolk för de tyste som lida,
tiga och lida blott.
Jag känner mig så trygg i dessa ord av
Gustaf Fröding
Jennifers mamma, Tisdag, 20.
April 2004 20:03
Tittar in, skickar tankar och
omtanke till er som liksom jag är kvar..
Kram Tuija
Tuija, Tisdag, 20. April 2004
09:48
Ännu en vår som kommer utan att du
är med. Känner mig trött Micke, önskar att du var här.
Att du bara var ute på en lång resa och att du snart kom hem till oss igen. Jag
önskar att det var så...
Lillasyster, Söndag, 18. April
2004 07:53
Blåsipporna kom först i år,
men så kanske det alltid har varit
jag kommer ej ihåg.
Det blev stora blåsippor, och några små sköra vitsippor i den lilla vasen
bredvid Jennifer.
Blåsipporna fick vara Du, Micke, och
vitsipporna fick symbolisera Jennifer. Du är ju äldre än Jennifer, Du kom till
världen först av er två.
jennifers mamma, Lördag, 17.
April 2004 23:49
Micke, min älskling.
Saknar dig, älskar dig. Här och in i din evighet. Alltid, alltid. alltid..
mamma, Lördag, 17. April 2004
20:17
Vill bara titta in till dig och ge
dig en kram....vad du är duktig på att skriva.EN stor varm kram från mig till
dig
pernilla..Nennis mammma, Lördag,
17. April 2004 16:27
"När döden tar ifrån oss den vi
älskar gör det fruktansvärt ont. Lika djup som kärleken har varit, lika djup
blir sorgen. Stor kärlek ger stor sorg. Förlustens smärta var det pris vi
betalade nä vi bejakade kärleken.
Den kärlek och gemenskap vi fått dela kan ingen ta ifrån oss. Kärleken är
starkare än döden och även i sorgen finns glädje över det som varit.
Gädjen kan vändas i sorg.Och sorgen kan vändas i glädje. De två kan också följa
varandra, sida vid sida.
Vi behöver glädjen för sorgens skull. Sorgen behöver få vila i glädjen."
/ Gösta Josefsson /
L, Lördag, 17. April 2004 09:14
Vårt liv är en vindfläkt
en saga, en dröm
En droppe som faller
i tidernas ström
Den skimrar i regnbågens
färg en minut
brister och faller
och drömmen är slut
( förf.för mig okänd )
mamma, Onsdag, 14. April 2004
07:36
Micke, min älskling.
I dag är himlen klarblå, helt, helt klart blå..ser du det?
mamma, Tisdag, 13. April 2004
15:52
Hej!
Sänder en solig och varm kram. Tänker på er!
Lotta, Tisdag, 13. April 2004
10:56
Micke, nu är påsken över för den
här gången.
Många tankar till dig Micke och till din mamma.
Ta hand om varandra, du och Matias.
Kram Tuija
Tuija, Måndag, 12. April 2004
23:19
Hej Micke! Den här dikten har din
mor skrivit och jag bara älskar den, kan läsa den hur många gånger som helst,
har den på min Edwins Minnessida. Hoppas ni har det bra där ni är, vi kommer
alltid att sakna er, livet är inte detsamma utan er....det känns så tomt...tomt
utan er.
Min son är död
Min son är död
Döden delade mitt liv
i ett före och ett efter
den natten slogs allt sönder
Min son är död
Varje dag saknar jag honom
Det som inte fick ske, skedde
det som inte kunde hända, hände
Min son är död
Tiden har lagts sig som en hinna
över smärtans öppna sår
men som förr blir det aldrig
Min son är död
Livet har förändrats
ingenting är självklart
ingenting är helt
Min son är död
Vill tacka Marianne för dikten
Kram Imelda
Imelda Askfors, Måndag, 12. April
2004 21:22
Utan dina andetag...
Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu
Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag
Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit
Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag
Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag
Vad vore jag
utan dina andetag
/Kent - Utan dina andetag
Lotta, Måndag, 12. April 2004
20:15
Hej !
Först vill jag verkligen beklaga över att Micke lämnat jordelivet. Men vet om
att han finns i bland er alla i familjen. När Micke lämnade sin kropp så tog han
med sig sin kärlek som ni och han har byggt upp under hans tid här på jorden.
Kärleken som aldrig försvinner.
Vad vore livet utan kärlek till våra nära, och våra medmänniskor, djur och
natur. Livet vore meningslöst.
Men vi bygger upp kärleken under vår tid här på jorden och den tar vi med oss
när vi en gång lämnar jorden.
Livet är som en skola där vi får gå igenom en massa svårigheter. När vi har
gjort färdigt en klass så åker vi hem. Vi blir emottagna av våra nära och kära
som har lämnat jordelivet innan oss. Vi behöver aldrig vara rädda för att vi
blir lämnade ensamma. Våra nära och kära på andra sidan är med oss och ger oss
kärlek och tröst. De lämnar oss inte utan de är bara deras kropp som lämnar
jorden.
Se livet som en blomma, när hösten kommer börjar blomman att vissna och tar med
sig all sin kraft ner till löken igen som finns nere i jorden. När sedan våren
kommer börjar blomman åter att ta form och ger oss glädje med sin vackra prakt
av färg och doft.
Jag skickar er massor av healing, ljus och kärlek på er väg.
Kram Jill
Jill Petersson, Måndag, 12. April
2004 16:35
Tears In Heaven
Would you know my name
if I saw you in heaven?
Would it be the same
if I saw you in heaven?
I must be strong
and carry on,
Cause I know I don't belong
here in heaven.
Would you hold my hand
if I saw you in heaven?
Would you help me stand
if I saw you in heaven?
I'll find my way
through night and day,
Cause I know I just can't stay
here in heaven.
Time can bring you down,
Time can bend your knees.
Time can break your heart,
Have you begging please
begging please.
Beyond the door,
there's peace I'm sure,
And I know there'll be no more
tears in heaven.
Would you know my name
if I saw you in heaven?
Would it be the same
if I saw you in heaven?
I must be strong
and carry on,
Cause I know I don't belong
here in heaven.
/Eric Clapton and Will Jennings /
L, Måndag, 12. April 2004 09:48
Tänker på er i er sorg!!
Ett sår som aldrig läker!!!
Världen fattas nu en vacker människa Micke!!!
Jenny, Måndag, 12. April 2004
09:16
Hej
önskar er alla en "glad påsk". Så glad som den går att få..
Kram..
Annica, Söndag, 11. April 2004
18:03
Tyst nu på morgonen. Saknaden
efter dig slår emot mig, slår ner mig,
Var är du? Var,var?
Älskade, älskade son..
mamma, Söndag, 11. April 2004
10:29
Micke, min älskling.
Påskafton och din lilla prinsessas födelsedag, Så många kommer att samlas.. Mina
tankar har varit hos dig hela morgonen.Skulle önska så att du fick se den sol
som idag värmer vårt Vallentuna, violerna i min rabatt, tussilagona i backen och
videungarna i knopp.Skulle vilja att du också hade ett paket färdigt till vår
prinsessa och att .. min älskling, det är så mycket jag tänker på.. Saknar dig
så! I mina tankar, i mitt hjärta finns du kvar, alltid kvar och så kommer det
att förbli till den dagen vi ses igen.Min älskling!
Du finns kvar som sagorna och sångerna
Du finns kvar som minnet av igår
Du finns kvar som löftet av en möjlighet
Du finns kvar som smärta och som sår
Du finns kvar som skymten av ett leende
Du finns kvar som väntan på ett svar
Du finns kvar som en skälvning i mitt innersta
Som en vind i mitt hjärta,finns du kvar
Du finns kvar som röken ifrån göderna
Du finns kvar som saknad och begär
Du finns kvar som skuggan av ett ögonblick
Du finns kvar i bilderna jag bär
Du finns kvar i drömmen om en evighet
Du finns kvar som himmel över hav
Du finns kvar som dyningar i rörelse
Som en vind i hjärtat, finns du kvar
Text : Mikael Wiehe
mamma, Lördag, 10. April 2004
07:41
Kära Marianne.
Nu kommer åter en tung helg där saknaden åter känns svår.Önskar dig trots allt
en Rofylld helg.
Ger dig några sanna ord på vägen!
När vi mister
Någon som står oss nära
Måste livet trots allt gå vidare.
Vi kommer alltid att
Bära sorgen inom oss
Men försök att tänka på
De goda minnena
Det gör sorgen lättare att bära.
Kramar om dig.
Jannes mamma.
Lillevor, Fredag, 9. April 2004
23:20
Micke, min älskling.
Nu har de gått för dagen. Som jag har gråtit och kramats..och skrattat . Tänk
att kunna göra allt det på en gång.Att få vila i sorg och glädje. Att inte
behöva föreställa sig "nu när det gått så lång tid " Att uppleva saknad efter
dig förenat med glädjen äver dina kusiner och din farbror.
Och Micke, åh vad D är lik dig i den åldern. Nästan samma längd, samma blyga
leende..
I morgon träffas vi igen och då är alla dina syskon med..men inte du min
älskling, inte du. Eller kanske ändå för du är ju i allas våra hjärtan.
Men påskhönan med alla godisar förmår jag inte sätta fram.Den du alltid var
först att norpa av.Och inte skinkpajen heller och inte ..
Saknar dig så oändligt.Älskar dig, älskar dig, älskar dig..
mamma, Fredag, 9. April 2004
18:49
They say memories are golden
well...maybe that is true
I never wanted memories
I only wanted you
No farewell words were spoken
No time to say goodbye
You werw gone before i knew
And only God knows why
A million times I needed you
A million times i cried
If love alone could have saved you
You never would have died
In life I loved you dearly
In death I love you still
In my heart you hold a plac
No one could ever fill
If tears could build a stairway
And heartache made a lane
I´d walk the path to heaven
And bring you back again
My heart still aches in sadness
And secret tears still flow
What it meant to lose you
No one will ever know.
(förf.för mig okänd )
mamma, Torsdag, 8. April 2004
18:25
Tittar in, tänker, andas.
Nu har vi ännu en storhelg framför oss, en helg då familjen samlas, men som du
skriver Marianne en stol är för alltid tom,
den tomma stolen överröstar bruset från livet.
Trots allt, så önskar jag er en trevlig helg med släkten som kommer.
Micke är där, med er i tankarna, fast det vet vi ju redan.
Kram Tuija
Tuija, Torsdag, 8. April 2004
07:33
Kära du..
Du ska veta jag tänker på dig o din familj..vilken fin son..en ofattbar sorg..!
Känns så svårt o önska er en glad o fin påsk..känns så fel ändå..men kanske, o
trots allt...måste livet på något sätt gå vidare..ändå! Många många tankar till
dig o din familj i påsk, allt gott önskar jag er, kram Maggan
Margareta, Onsdag, 7. April 2004
21:11
Jag bygger ett torn
På kärlekens grund av evigt ljus
Jag bygger ett torn för oss
Med utsikt mot änglars hus
/ Ted Gärdestad /
L, Onsdag, 7. April 2004 17:41
Trots ett blödande hjärta, ett
sinne i mera moll en dur, nuför tiden, kan man helt plötsligt,uppleva en slags
lycka och lite frid. Tänk vad ett telefonsamtal kan göra när det kommer från en
människa med ärligt och varmt hjärta.
Tack.
jennifers mamma, Onsdag, 7. April
2004 15:04
Micke, min älskling.
Nu har de snart satt sig i flygplanet, släktingarna på väg hit från Madrid. Så
blir då många samlade här i påsk, många extra stolar, många extra sängar. Men
hur många extra stolar vi än sätter fram kommer en ändå alltid att förbli tom.
Hur många röster som än hörs kommer jag att höra din tystnad mest ändå. Åh, min
älskling det är ju här du skulle vara, här hos oss!
Saknar dig så ..
mamma, Onsdag, 7. April 2004
14:22
Jag kände inte Micke men känner
med er. Jag tror att Micke vet hur mycket ni saknar honom. Han finns hos er fast
han inte syns.
Kramar Veronica
Veronica, Tisdag, 6. April 2004
15:39
Tittar in så här några dagar före
påsk och sänder massor av goa påskkramar till er. Extra tungt när det är
påskhelg och saknaden blir ännu mer påtaglig.
Lotta, Tisdag, 6. April 2004
14:05
Micke, min älskling.Den här dikten
fick jag av Jennifers mamma igår. De tankar vår store poet Fröding uttryckte för
så länge sedan passar så sällsamt in i nuet. Nuet utan dig.Så är det, min
älskling.
Vårdikt
Vårens vindar äro ljuva,
glädjens vemod milt de tala
till en själ, som sörjt sig sjuk,
livets vårfröjd kuttrar duva,
kvittrar gråsparv,visslar svala
gungar björkens krona mjuk.
Men min vår fröjd kan ej sjunga,
ej med sparvar kan den kvittra,
ej med duvor kuttra ömt,
icke mjukt i björkar gunga,
icke le åt allt det bittra,
som min dystra natt har drömt.
Låt dem kvittra, låt dem kuttra,
endast matt jag känt ditt ljuva
morgonliv, du dag, som grytt,
länge än min själ ska ruva
i de kval, som kanske luttra
mig till vårfröjdsliv på nytt.
mamma, Tisdag, 6. April 2004
07:32
Hej min vän.
Det var ett tag sen jag hörde nåt från dig. Jag vet inte om du får mina mail ?
Jag ville bara önska en god morgon.
Nu ska jag hoppa i säng.
Ha det så bra du kan.
Många kramar till dig.
Anneli, Tisdag, 6. April 2004
04:26
Har varit och besökt dennna vackra
men sorgliga sida igen. Mickes minne bevaras så fint här, med dikter och tankar.
En stor tomhet känns inom mig och ett stort varför ekar i huvudet. Så orättvist,
så meningslöst...
Tack för att ni orkar dela med er av denna stora sorg. Micke finns med er, i
minnet, i hjärtat.
Många kramar Helena med en ängel
Helena, Måndag, 5. April 2004
11:46
Hej på er.
Skulle bara att det var skönt att se er le´då jag träffade er för en vecka
sedan:)
Jag mötte er 2 systrar med er Golden retriever, jag hade min golden valpen
Bowie:) Vi sade hej och ni frågade hur gammal han var. Det var jag i
allfall..hehe
Såg sagan om konungens återkomst för 4:e gången på bio för C.a en vecka sedan
också, och för varje gång under dessa 4 gånger och de andra 2 filmerna innan jag
har sett, har jag tänkt på Micke och hur han skulle älska de filmerna. Men jag
tänker alltid att han ser den igenom mig. Ha det bra och sköt om er alla.
martin andreasson, Söndag, 4.
April 2004 22:47
Leva utan dig ?
Då, när du levde
var jag mitt i livet
livet fanns i mig
jag grät en del
och skrattade
Som vi skrattade !
.. tillsammans
Jag kommer ihåg
hur det var att vakna
sträcka ut mig som en katt
kanske somna om
Nu fort upp
innan ångesten kväver
paniken kommer
Du Är Död !
fort,fort upp
Då, när jag levde
där i livet med dig
hann jag med mycket
allt och ingenting
Nu sitter jag
med tomma armar
och tunga händer
Vet inte hur
men tiden går
sakta
Ibland kan jag längta
tillbaka till livet
men hur gör jag
vad kan jag drömma
hur kan jag hoppas
vågar jag vilja ?
Går det att leva
på riktigt leva
Ett liv utan dig?
utan dig !
( mamma )
mamma, Söndag, 4. April 2004
20:41
Jag såg ditt meddelande på min
lillebror jockes sida. Det var en mycket fin dikt. Jag har läst på mickes sida
nu ett tag och jag är ledsen över vad som hänt, jag känner mig samtidigt rörd
över allt vackert som står om micke. Jag vet att jocke och micke har det bra där
de är.
Jesper.
Jesper Eriksson, Lördag, 3. April
2004 19:10
Lördagmorgon.
Som så ofta i tankarna varit i väntan på Södersjukhuset. Så som det var en
lördagsmorgon för så längesen,,och samtidigt som nu, som just nu.
Om en stund är jag vid graven. Idag ska vi försöka få bort den sista ljungen, de
sista kransarna, Vårblommor i krukor står där redan. i dina färger, starka,
lysande, livsbejakande, som du, som du..
Våren är här, utan dig min älskling och ändå med dig..alltid med dig..
Saknar dig så obeskrivligt.
mamma, Lördag, 3. April 2004
09:15
SAGAN OM MAMMAN OCH ANDEN
skriven av Marie-Anne,Marcus mamma
Det var en gång en lycklig mamma, som levde med sina fem barn.Hon
älskade sina barn,det var hennes allt och hon hade vigt sitt liv åt dem.Hennes
fyra pojkar var busiga, med glimten i ögat och älskade allt var sport
hette.Flickan var mer lugnare.Familjen var ganska bullrig och stökig, det
hördes verkligen när de kom under glada skratt eller något syskonbråk.Livet
var inte alltid perfekt, men mamman var en positiv människa som försökte vända
det negativa till något positivt.och på något sätt löste det många
problem.Mamman själv tyckte att hennes barn var de mest speciella och
vackraste barn i hela universum.Som många andra mammor var hon väldigt rädd om
sina barn, och hennes mardröm var att något skulle hända hennes barn.Tankarna
fanns där då och då, som en orolig och beskyddande mamma.
En dag hände det som inte fick hända,mardrömmen blev verklig.
Mammans äldsta son dog.Livet blev helt kaotiskt.Mamman klarade inte av sina
andra barn, hon bara grät och grät.Hennes liv var inget liv längre.
Saknaden efter hennes son var så stark, så hon föll så djupt ner i ett stort
svart hål.Hennes överlevnadsmekanism som hon haft i många år slogs i bitar,
hennes ögon förlorade sin glans, och hennes hjärta gick i tusen bitar.Hon var
död i en levande kropp. En människospillra av sitt forna jag.Hon var ingenting
längre
och livet hade förlorat sitt värde, hennes barnaskara var bruten och vad hon
än gjorde, så skulle hon aldrig få sitt barn tillbaka.
Maroe-anne, Fredag, 2. April 2004
23:25
Dagarna,veckorna och månaderna
gick och överallt gick livet vidare för
andra människor, men inte för mamman. Hon letade överallt efter sitt barn, hon
skrek ut sin sorg och sin smärta och i hennes hjärta kändes det som att halva
hjärtat var borta.Hon hade sån smärta i sin kropp av sin sorg att hon ibland
inte ville vara med längre.Men hennes överlevnadsplikt mot de andra barnen
tvingade henne vidare på sorgens och helvetes väg.Hennes liv delades upp i ett
liv före och ett liv efter.Ett liv utan sin son och sin egen glädje, som hon
en gång känt.
En dag var mamman mycket, mycket sjuk i sin sorg.Hon bestämde sig att
åka ut till skogen och bara gå och skrika ut sin smärta i sin ensamhet. Skogen
som hon kom till var tät av gran, det luktade kåda från träden och ett tag
kunde hon känna en lugn tillfredställelse av den mörka skogen, precis som den
sade henne något speciellt, men vad?Ju längre hon kom in i skogen, ju mer
trollband den henne.Det kändes som hon gick in i ett annat land, ett sagans
land.
Plötsligt fick hon se ett starkt ljus, som bländade hennes livlösa och
tårfyllda ögon.En omänsklig gestalt tornade upp sig framför henne.En ande som
hon bara läst om i de sagor som hon läst för sina barn.Hon trodde hon drömde
när anden började prata med henne. Men hon var helt vaken och nu trodde hon på
allvar att hon blivit galen av sin sorg.Med mjuk och lugn röst sa anden till
henne att eftersom hon var den första mänskliga varelse som kom in i den djupa
skogen, så skulle hon få önska sig tre önskningar.Mammans halva levande hjärta
tog ett litet skutt av en hoppande glädje.Tänk om hon kunde få sitt barn
tillbaka, tänk om livet kunde bli som förrut.Tänk om hennes hjärta fick bli
helt igen.Hon lovade sig själv att ta chansen.
Marie-anne, Fredag, 2. April 2004
23:23
Med en förvånadsvärd klar röst
önskade hon av hela sitt hjärta och hela
sin kropp att hon skulle få sin son tillbaka.Tyvärr, sa anden jag är så ledsen
men jag kan inte väcka de döda, jag kan inte återföra dem till jordelivet, men
jag kan berätta att de har det varmt och skönt och mycket kärlek där de
är.Mammans hoppfullhet sjönk tillbaka,men det var ändå en liten tröst att veta
att hennes son hade mycket kärlek runt omkring sig.Mammans andra önskan var
att hennes andra fyra barn skulle få leva ,och få ett bra liv. Tyvärr kan jag
inte heller uppfylla detta eftersom jag inte kan rå på döden, det kan
ingen.Mammans mod sjönk och anden såg in i hennes tårfyllda ögon och sa.Kan du
inte önska dig en miljon eller ett nytt hus, något som jag kan uppfylla till
dig.Mamman tittade anden djupt i ögonen och sa. Jag vill inte ha ett nytt hus
och jag vill inte ha en miljon, jag skulle aldrig bli lycklig av att få det,
när jag inte har mitt barn hos mig.Men det finns en sak jag faktiskt önskar
när du nu inte kan ge mig mitt barn tillbaka, och inte heller kan garantera
mina andra barn livet.Ge mig en enda genväg från detta förbannade helvete som
jag lever i, ge mig en enda väg att komma bort från min saknad, min sorg och
min ångest.Kära lilla mamman sa anden, jag kan tyvärr inte uppfylla denna
önskan heller till dig, för det finns ingen genväg, för det som du går igenom.
Det enda du kan göra är att så smått lära dig att leva med din sorg och din
saknad.Det är svårt, men det är tyvärr din enda möjlighet, och du har inget
val.Så försvann anden.
Mamman trodde först att hon drömt, men upplevelsen var så tydlig att hon
förstod att det hon så hett önskade skulle aldrig upplevas.Hon kunde leta,
sörja och sakna sitt barn och älska honom livet ut, men hon visste att i
jordelivet skulle hon aldrig få tillbaka sitt barn.Hon visste också att hon
var tvungen att lära sig att leva med sin smärta, än hur ont den gjorde, så
fanns det ingen genväg.Mammans liv var säkert bestämt så här, någon annan
förklaring hittade hon inte.Och en dag när mammans liv var slut på jorden så
skulle hon få återse sitt älskade barn i en värld av kärlek.
Marie-anne Rhörnström, Fredag, 2.
April 2004 23:20
Led milda ljus i dunkel, i
dimfylld värld
Led du mig fram
Mörk är natten, långt från mitt hem, min färd
Led du mig fram
Styr du min fot, min fjärran framtidsstig
Jag vill ej se , ett steg är nog för mig
/Sv.ps 354:1 /
L, Torsdag, 1. April 2004 11:43
Micke, min älskling
I dag ofattbara 2 och år 7 månader sedan sist.. hur har den här tiden kunnat
överlevas, uthärdas utan dig ? Det kan jag inte förstå, inte mer än att dag
läggs till dag och livet med dig blir allt mer avlägset.
Saknar dig så !
Älskar dig så !
Väntar dig än..
mamma, Torsdag, 1. April 2004
08:31
