Tiden går
jag med den
dag i natt
om ,om igen

Och tiden går

Livet tynger
tomt i mig
söker leva
utan dig

Och tiden går

Famlar, faller
trevar stum
söker ljus
i dolda rum

Och tiden går 
 

mamma, Lördag, 30. Oktober 2004 20:19

Micke, idag kom brevet. Du vet.
Jag saknar dig, du fattas mig!!! 
 

Lillasyster, Fredag, 29. Oktober 2004 20:20

Blir så ledsen av att se sånt här, får så mycket tårar i ögonen.
Jag vet hur det känns att förlora sin älskling, jag vet hur ont det gör, hjärtat skär inom en.
man frågar sig hela tiden VARFÖR?
Men jag vet att en dag kommer vi få återförenas med varann, få krama om varann. Detta livet är så grymt å på andra sidan måste det vara lättare att leva.
Tänker på er. 
 

Tessan, Fredag, 29. Oktober 2004 12:30

Vad är livets gåta
Löst av ingen
Vad är hoppet
Poesi av tingen
Vad är kärlek
Irrbloss som lär oss gråta
Vad är döden
Lösningen på livets gåta 
 

L, Fredag, 29. Oktober 2004 08:32

Kanske de vackraste själarna återvänder tidigare då de saknas av himlen 
 

Karin L, Torsdag, 28. Oktober 2004 21:59

Älskade, älskade Micke.
I dag är allt i dina färger. Lönnlöv i guldigaste gult, i mörkaste rött. Vilande på gräsmatta i mjukaste grönt. Och ovanför, just idag, den som allra blåaste himmel. Ljust, ljust blå med anade strimmor av sol. Min älskling, jag hoppas du är i det ljuset , omgiven av dina färger.
Saknar dig så. 
 

mamma, Tisdag, 26. Oktober 2004 11:20

Ivåras föll hägg tungt...det skrev Mor Marianne.
Idag, denna regniga höstdag dag,var det något som inte var sig likt när jag kom hem till vår infart.Vid vår infart står två stora stora träd. Hägg.
På asfalten låg löven som en tjock matta, ja, precis som en matta, i de underbaraste höstfärger, mest rött, och den gula färgen blänkte som det renaste guld.Jag stannade och gick ur bilen,stod tyst och tittade, försiktigt tog jag några steg,stod sedan stilla och väntade på att vi skulle lyfta och flyga iväg. Men inte idag. Det kanske var en "välkommen hem"-matta.
Och häggens löv fortsatte singla ner mot marken, blandat med tårarna från himlen, och mig.
Tänk vad tårar och hägg kan falla tillsammans...Det var vemods-vackert. 
 

Jennifers mamma, Måndag, 25. Oktober 2004 23:15

Älskade Micke.
Lördag. Som alltid har jag i tankarna följt dina sista timmar på Södersjukhuset.Din rädsla, din död. Blir så starkt påmind när jag läser om knivdåden i Linköping.

Det är precis så som Jennifers mamma, min älskade vän, min själssyster, beskriver det. Vi bär ständigt med oss desa tankar, dessa minnesbilder och vi kan aldrig trösta er, lindra smärtan, ta bort skräcken. 

Du såg ditt eget blod flyta,Jennifer såg sin mördares ansikte när han långsamt ströp henne. Hur, hur kan då någon endast tro att vi inte alltid, alltid har detta med oss.Våra barm, Åh, våra barn !

Tidningsrubriker som... de sista orden.. skriken av skräck .. river upp såren om och om och om igen. Varje dag, varje stund får vi kämpa för att hålla vanvettet borta, för att ändå på något sätt gå vidare och i det ta hand om det och de som är kvar. 

Jag önskar att det på oss brottsoffer satsades åtminstonde en tusendel av alla resurser som era mördare får 
Men så är det inte..inte alls..

Nu, min älskling ska jag ta tag i den här dagen och försöka göra det bästa av den. Försöka göra gott. Men inom mig finns tankarna, tidningsrubrikerna.. och dina sista timmar. 
 

mamma, Lördag, 23. Oktober 2004 09:59

I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Såsom stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och i solens första stålar
flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross mellan oss
Så vi når varandra


I den hårda tidens brus
Finns det skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat
Efter dig - hör du mig
Kan vi nå varandra


I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat
Åt ditt håll och från mitt håll
Kan vi nå varandra

/ Ted Gärdestad / 
 

L, Fredag, 22. Oktober 2004 20:26

Varje dag, varenda kväll och alla dessa nätter, tänker jag på skräcken och rädslan som Du, Micke, och Jennifer hade.
Och ni såg era mördares ögon.
Och vi blir påminda varje dag om det, som hände Er.
Varje dag är det någon som får uppleva likadan skräck och rädsla. Varje dag är det några föräldrar som får känna denna olidliga smärta, över att någon tog sig rätten att ta livet av barnet som var deras. Vi som blev kvar har avsagt oss den rätten, vi är tvungna att överlåta till andra att utse lämpligt straff till dem som mördade våra kära. Andra människor ska värdera vad våra barns liv var värda, och jag har förstått att våra barns liv inte är mycket värt. Det är fult att straffa människor, och ni,älskade ungar, är ju ändå döda. Gjort är gjort, liksom, och det är ju tråkigt, liksom.
Varje dag blir Din familj påminda om Din rädsla, varje dag får en familj uppleva likadan smärta som Din familj.
Det är smärta att veta det, också.
En varm kram, i höstkvällen 
 

Jennifers mamma, Fredag, 22. Oktober 2004 19:10

Micke, min Micke
Så har det varit datakrångel igen och de sista dagarnas inlägg är borta från din gästbok. Det är som det är. Ett inlägg lämnar jag ändå åter och det är vad jag skrev i tisdags. När jag skrev det var jag så helt lamslagen av de nya knivdåden.Så helt förtvivlad av vad vi människor gör mot varandra. Tänker och känner så fortfarande men har också en annan bild.Bilden av en kvinna som igår i gråt sa: vi får inte i ondskan glömma att det mesta vi möter är kärlek.Kärlek och godhet !

19 oktober :
Ska det få aldrig ta slut ,det grymma och meningslösa våldet ? I dag har det hänt igen.En liten åttaåring på väg till skolan.. till döds huggen. I närheten en kvinna på väg till sitt arbete, mötte samma mördare, samma kniv.. 
Åh, Micke är världen alldeles galen ? 
Jag vet att det också finns mycket gott, mycken kärlek men när sånt här händer - och det händer så ofta - känner jag mig så helt förtvivlad.Förtvivlad över din och så många, många andras meningslösa död.. 

www.mickevalladolid.se 
knivmördad 

Jag ville så gärna 
tala om kärlek 
och freden hos kärleken 
men världen är galen 
Inte har den tid för kärlek 
bara för hat 
Inte har den tid 
att leva i fred 
bara att döda 

Jag ville så gärna 
tala om vilan i vilan 
och det kloka gräset 
som växer ur denna vila 
men världen är galen galen 
Inte har den tid att stanna upp 
långt mindre tid att lyssna 
Världen har en raket i sin mun 

Jag ville så gärna 
tala om skönheten i elden 
om stenen 
och sanningen innesluten i stenen 
men världen är galen galen 
Inte har den tid för skönhet 
bara att krossa skönhet 
Inte har den blick för blomman i elden 
bara för vapnet i elden 
Inte har den användning för sanningen i stenen 
bara för stenens hårdhet 

Jag ville så gärna 
leva med tystnaden 
och tanken som föds inom den 
men världen är galen galen 
Flyr tystnaden som vore den döden 
flyr tanken som vore den en giftig tistel 
Jag ville så gärna 
men världen är galen galen. 

Maria Wine 
 

mamma, Torsdag, 21. Oktober 2004 09:32

You may ask me how I know my Lord is real
You may doubt the things I say and doubt the way I feel 
But I know he's real today he'll always be 
I can feel his hand in mine and that's enough for me

I will never walk alone he holds my hand 
He will guide each step I take
And if I fall I know he'll understand
Till the day he tells me why he loves me so 
I can feel his hand in mine
That's all I need to know

I will never walk alone he holds my hand 
He will guide each step I take
And if I fall I know he'll understand
Till the day he tells me why he loves me so
I can feel his hand in mine
That's all I need to know

I can feel his hand in mine
That's all I need to know 
 

L, Torsdag, 21. Oktober 2004 05:49

Den sista resan

Under örnens vinge 
vilar din själ 
trygg under färden 
mot okända ljus 
döden viskade i ditt öra 
kom 
och du följde efter. 

av Karin Dahlin 
 

KD, Lördag, 16. Oktober 2004 09:32

Micke, min älskling.
Jag förstår inte hur man kan längta så mycket som jag gör, dag efter dag, natt efter natt, andetag efter andetag, utan att alldeles gå sönder..

Älskar dig
Saknar dig
Väntar dig 
 

mamma, Onsdag, 13. Oktober 2004 07:21

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.
Och det är inte någon annans likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.
Men ändå är det inte riktigt ditt.

Du kan förråda det för mat och sold.
Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill.
Men mycket ska det inte tjäna till.

Du skall till sist med ödmjukhet förstå
en sanning, som är prövande att nå,
och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.

/ Anna Greta Wide / 
 

L, Tisdag, 12. Oktober 2004 14:51

Micke, min älskling.
Så har de då flyttat, de små. I två års tid har jag haft lyckan att höra dem här en trappa upp. De har kunnat komma ner till mig i bara nattkläderna om de velat.På sommaren har vi kunnat fira saker oss emellan, fråm min terass till deras balkong via kronprinsens fiffiga håv. 
Nu bär det vidare, till det stora fina huset.Inte så långt härifrån ändå. Och var sak har ju sin tid. Det har vi sannerligen fått lärt oss ..var sak har sin tid..

Som vanligt samlades vi för att hjälpas åt och som vanligt var din frånvaro så plågsamt tydlig. Du hade behövts att lyfta det tyngsta.Din lillebror är lika stark han men lättare hade det gått..på alla sätt..om det fortfarande hade varit just ni två om bördorna. 

Så många flyttningar det varit sedan du dog.Så mycket som har hänt hos oss och med oss. Når varandra gör vi ändå. 
En enda adress saknas.Din, min älskling.Den väntar jag på än. 
 

mamma, Söndag, 10. Oktober 2004 20:45

Slut dina ögon, min kära
att jorden ej speglas däri.
Tingen är oss för nära, 
de ting som ej är vi.

Bara vi skall vara,
världen omkring plånas ut.
Kärleken uppenbara
allt. - Dina ögon slut. 
 

nn, Lördag, 9. Oktober 2004 04:41

Surt sa' räven om rönnbären.
Men vackra är de... rönnbären.
Men usch, vad sura rävar det finns. 
 

Jennifers mamma, Lördag, 9. Oktober 2004 00:45

Hejsan!
Tack så mycket för inlägget i min gästbok. Det är så overkligt att vi ska behöva gå igenom det här, att förlora det käraste vi har, våra älskade barn.

Micke finns med ER! Det är jag säker på.

Kramis Malin 
 

Malin åsberg, Fredag, 8. Oktober 2004 09:28

Jag har fått tillfälle att besöka den här sidan men inte blivit ombedd att läsa eller skriva. Den rör mig så djpt att jag känner att jag måste. Tack för det och jag vill säga att det är en stor heder att få ha sett och läsa om Micke. 

Jag beklagar än en gång och känner med er. Förlorade min bror samma datum ett år senare. Micke finns hos er.
/maria 
 

maria, Torsdag, 7. Oktober 2004 20:41

Micke, min Micke.
Så väntade mig en hälsning med den vackraste gula ros.En utslagen och andra i knopp. Raderna som sänts med rörde mig till tårar. Det mesta kan inte och skall inte återges, men " .. försöker leva mitt liv, har förlorat så många år känner jag,, men Micke förblir för evigt min stora kärlek .. 

Åh, Micke all den kärlek du hade att ge, ville ge, ville få . All din värme, all din styrka, Borta, bara borta eller nära alldeles nära ? 
 

mamma, Torsdag, 7. Oktober 2004 19:40

Kramar Dig Marianne, hårt!!!!! 
 

Anzo, Torsdag, 7. Oktober 2004 17:53

Älskade Micke.
Jag har så många känslor och så lite ord. Det känns som om allt är sagt och ändå inget.Vad jag än gör, säger, tycker så är du lika död för det..

Varje dag är en plågsam kamp.Kamp att leva, på riktigt leva.. utan dig, utan dig. Lärt mig att överleva har jag dessa 
plågsamma år.Men hur på riktigt leva ?För min egen skull och inte bara för de våras?

Åh, min älskling, mamma är så trött.. 
 

mamma, Torsdag, 7. Oktober 2004 06:34

May the road rise to meet you,
may the wind be always at your back,
may the sun shine upon your face,
may the rain fall softly on your fields,
and til we meet again
my God hold you
in the palm of his hand.

/ Irländsk bön / 
 

L, Onsdag, 6. Oktober 2004 13:06

Älskade Micke. 
Älskade, älskade Micke.. 
 

mamma, Tisdag, 5. Oktober 2004 17:54

Vet inte ifall det är rätt att skriva här.Har precis börjat en utbildning med inriktning kriminalvård och behandling.Känns just nu tungt och vet ej ifall jag klarar av att rehabilitera människor som sitter i fängelse eller på behandlingshem som har gjort ett så ohygligt brott och tagit ifrån en familj sin medlem.Sänder en varm hösttanke till Er. 
 

jenny, Måndag, 4. Oktober 2004 22:59

Så sant sagt av Dig, Micke.
Årstiderna kommer och går...men ni kommer inte, älskade ungar.
Din mamma är inte ensam om och i sina tankar. I våras föll hägg tungt, nu faller löven,de blodröda, tungt, mycket tungt. 
 

Jennifers mamma, Måndag, 4. Oktober 2004 21:05

Micke. min älskling.
Det börjar ljusna ute. Rönnbärsträden här utanför köksfönster har börjat fälla sin blad. Disigt i luften. En ny vecka har börjat. Utan dig, utan dig.

Helgen har gått. Din grav är fylld av blommande ljung och doftande rosor.Någon hade tänt ett ljus hos dig.. ett ljus som brunnit i mörka natten..

Dina syskon har varit här. I går kväll när jag ordnade till kuddarna lite i stora hörnsoffan ( där vi varit tillsammans så många gånger, så många, många gånger .. ) såg jag var din storsyster hade suttit och din lillasyster och din lillebror och de älskade små. Men efter dig ? Allt och inget..

Försöker samla mig inför dagen. Tänder ditt ljus och försöker tänka goda tankar. men det vill sig inte. Fast jag borde låta bli blädrar jag i tidningarnas nätupplagor.Stort upplopp på fängelset där din mördare sitter. Em fånge i samma ålder som han kankse tagen som gisslan, kanske knivskuren 
" Skrik av smärta och rädsla hördes sent i natt inifrån de höga murarna till Norrtäljeanstalten. 
Någon skrek: Han har blod på magen!"
( som du hade,min älskling, som du .. )

Åh, min älskling. Ska jag då aldrig kunna ta mig fri från tankarna på din mördare. jag vill inte, vill inte, ägna min energi till det. Energi som måste gå till att överleva utan dig och ta vara på det och de som är kvar. Men mina tankar är ändå nu innaför muranrna där. Och, må Gud förlåta mig ! Mina tankar är inte goda.. 
 

mamma, Måndag, 4. Oktober 2004 07:28

Micke. min Micke.
I dag tre år och en månad, så helt ofattbart. 
Hur många dagar, hur många nätter, hur många tårar .. saknar dig så..

Om tårar kunde samlas 
blev de till ett hav
Om längtan kunde vägas 
blev den tung som berg
Om saknad kunde mätas 
blev den djup som dal 
 

mamma, Fredag, 1. Oktober 2004 19:44

Längtan heter min arvedel
slottet i saknadens dalar.
Sakta ett underligt strängaspel
tonar igenom dess salar.

Somrarna blekna och solar går ner, 
timmarna varda mig tunga, 
rosorna dofta i vissna kvarter, 
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel, 
sällskap i drömmande salar!
Längtan heter min arvedel, 
slottet i saknadens dalar.

/ Erik Axel Karlfeldt / 
 

L, Fredag, 1. Oktober 2004 10:29