Foto & Video

Våra ord

Begravningen Artiklar/pressklipp Gästboken Startsidan


Mickes gästbok under 2005

Här finns alla inlägg som har gjorts i gästboken under år 2005.

December  November  Oktober  September  Augusti  Juli  Juni  Maj  April  Mars  Februari  Januari


Ja, visst är det riktigt och sant det som, Professor Georg Klein säger. Han har så rätt, så rätt.
Ibland blir man riktigt ordentligt förvånad.

Jennifers mamma, Måndag, 31. Januari 2005 17:49


Professor Georg Kleins tankar i sitt tal angående förintelsen under andra världskriget:
«Jag förväntar mig ont i världen efter mina erfarenheter. VARFÖR skulle INTE katastrofer inträffa? 
Men varje god handling och varje vänlig människa jag möter betraktar jag med lycklig förundran. Det är DET som jag förvånas över, inte ondskan i världen.«

mamma, Lördag, 29. Januari 2005 09:51


R.I.P.

-, Fredag, 28. Januari 2005 14:05


Du sitter i skuggan av din sorg,
och söker
efter det magiska som ska få smärtan att försvinna.

Gråt det du måste gråta,
inte bara för den Du nu förlorat,
utan också för alla andra du förlorat
i detta liv.

Gå in i minnena
av det som en gång var
och inte längre kan vara.

Denna vinter i ditt liv,
kommer att gå över,
precis som alla årstider gör.

Stanna kvar i din vinter, så länge du behöver,
för allt du känner är alldeles rätt

det finns inget rätt sätt
att sörja på,
det finns bara ditt eget sätt.

Låt det ta så lång tid 
som det tar.

Det är viktigt 
att vara vänlig
ömsint, kärleksfull och givmild
mot dej själv just nu

och att låta andra 
vara oändligt vänliga,
ömsinta, kärleksfulla och givmilda
mot dej.

Minns hur mycke du förtjänar
denna ömhet, vänlighet och givmildhet.

Ingen har någonsin sagt att det var enkelt
att ge efter, bara vara och
låta livet ha sin egen gång.

Kanske känns det som du vore
den enda människan i hela universum

men i det du förlorat finns en samhörighet
med hela mänskligheten -
för du är en
med alla andra som någonsin har sörjt.

När du lever helt och fullt
kommer din sårbarhet att ta dej
genom vinterns skuggor
där det känns som du aldrig mer 
ska se solen.

Döm inte
den skepnad din sorg har

Bakom det mörkaste moln
i den kallaste vinter
finns en vår, som ber om att få komma fram.

Välsigna smärtan
för den kommer att bära den perfekta gåvan
till dej vid rätt tidpunkt.

Ur din längtan efter
tröst och ro,
utveckling och tro
ur denna smärtsamma tomhet,
kommer en gudomlig, hemlig kraft.

Den längtar att smälta
din sorgsna frusna vinter

för själens osynliga värld
har den starka kraft
som du kan läka sorgen med.

Vet över allt vetande
att genom själens kraft,
kan du bli vän med 
ditt eget högre jag.

Denna ljusa vänskap leder dig till en värld 
av medkänsla, ödmjukhet och hjälpsamhet -
i en utsträckning som du inte trodde fanns

till ett gudomligt ögonblick av vår -
harmoni skapande,
och till möjligheten, att ännu en gång
leva ditt liv.

Se du kommer att sitta i den glittrande solen,
utan bekymmer.

NN, Fredag, 28. Januari 2005 07:33


60 år idag sedan befrielsen av förintelseläget Auschwitz. 
Har vi lärt oss något sedan dess. Något?
Jag vill tro det men undrar, undrar så..

mamma, Torsdag, 27. Januari 2005 20:19


Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Hur kan man vara så j-a korkad och beväpna sig med kniv och sedan använda den? Det är så sjukt, orättvist. Fattar Du vad Du gjort, vad människor lider? Jag hoppas att Du lider och lider och lider Du med!!!!!!!!!!!!!!!!!

Anzo, Onsdag, 26. Januari 2005 10:36


Micke, min älskling. I idag gjorde jag det som fått vänta in i det längsta.Jag avslutade dina två sista konton, ditt pensionsparande och din aktiepost. När jag hörde beloppet på pensionssparande visste jag exakt hur många månader du fick drömma, hur lång tid som du hade kvar innan din mördares kniv skar av all framtid. Åh, min älskling, min älskling, min älskling..

Framtid, så kort

Många år till
du trodde dig få
men älskade Micke 
det blev inte så

Älska och älska, 
du ville så hett
om närhet och ömhet 
du så ofta bett

Leva och växa 
med målet så klart
så var din plan 
helt uppenbart

När tiden är mogen, 
när stunden blir min
då uppfylls planen 
då slår drömmen in

Sa du så ofta 
så starkt och så tryggt
orkar att vänta 
på grunden jag byggt

Grunden av tankar 
av kärlek och bön
kommer att ge mig 
min slutliga lön

Vad det kan bli 
går inte att se
på det får jag vänta 
om det får jag be

Men kärlek och framtid 
allt det som du drömt
nu borta som vinden 
borta och glömt

Målet och planen 
och allt framför dig 
nu gömda bland molnen 
nu dolda i sig

Allt skulle du hinna 
allt skulle du få
men älskade Micke 
det blev inte så

mamma, Tisdag, 25. Januari 2005 19:56


Jag tänker på dig o din familj...så svårt att leva med denna sorg...inget finns som jag kan säga till tröst...för orden har tagit slut..jag förstår inte..hur kan man göra så..döda din vackra son...Styrkekramar många till dig o din familj, Kram Maggan

Margareta, Söndag, 23. Januari 2005 20:54


Micke, min älskling.
Så samlas vi snart igen. Alla de våra. Men du är inte med. Eller är du?
Saknar dig så obeskrivligt - i varje stund - i varje andetag. Min Micke..

mamma, Lördag, 22. Januari 2005 16:39


Det kanske tänds stjärnor

Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland
små stjärnor som strålar och blänker,
kanske tänds de av kärlekens tankar
som nån här på jorden tänker.
Kanske tänds det nya små stjärnor nånstans
som levande klara kristaller
för att återge himlen ljus och balans
när andra slocknar och faller.

Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland
när någon har knäppt sina händer,
kanske tänds de av kärlekens böner
som nån här på jorden sänder.
kanske tänds det nya små stjärnor nånstans
i rymdernas stjärnströdda vimmel,
kanske kärleken är vår jordiska chans
att skapa en ljusare himmel....

Det tänds kanske stjärnor i rymden ibland
ty kärleken kan göra under,
kanske skapas det något för evigt
i flyende korta stunder.
Kanske nya stjärnor kan tändas nånstans
när kärlekens makter får råda,
kanske blev det rätt mörkt om kärlek ej fanns
och inte fanns stjärnor att skåda....

/ Atle Burman /

L, Onsdag, 19. Januari 2005 20:48


Älskade Micke.
I dag slutade jag att läsa tidningsrunrikerna. Var tvungen att försöka stänga av. Men det gick inte, inte alls. TV man knivmördad, ung man också han knivmördad, tonårspojke funnen slagen till döds på kyrkogård. Micke vad gör vi människor mot varandra? Vad ? När ska vi någonsin lära oss att leva i försoning och kärlek det korta liv vi har ? Och får jag någonsin kraft att göra något gott själv ? 
Min älskling..

mamma, Söndag, 16. Januari 2005 20:37


Tittar in, efter en lång tid utan dator. En ännu längre tid utan Matias, och för er utan Micke.

Tänder ljus och ber, det är det enda jag kan göra.

Varm kram Tuija,Matias mamma

Tuija, Söndag, 16. Januari 2005 15:03


vänner... 

att beklaga Er sorg för Micke, verkar så fjuttigt på något vis. men ändå så vill jag göra det. detta efter ha varit inne på er hemsida... 

- jag - en 43 år 202 cm lång kraftig kille börjar gråta som ett barn när jag läser Er gripande berättelse om den fullständigt meningslösa död Micke mötte, 

Beklagar från djupet av mitt hjärta. 



när jag lämnar Er hemsida slutar jag snart att gråta, 
efter ett par timmar har jag nästan glömt bort att jag varit inne på sidan. 

men då slår det mig... att det kan aldrig Ni göra. 
Ni måste leva med minnen som aldrig bleknar, 
leva i det tomrum som Micke lämnat, 
24 hr om dygnet 365 dagar om året, 

och det för resten av era liv ! 

men jag vill ändå inte glömma, och jag kan inte acceptera längre alla dessa oskyliga underbara människoliv som går till spillo. 

för att vi - medmänniskor - är för veka att säga ifrån och väljer att glömma hellre än att agera, och låter detta vansinne bli vår vardag ! 

jag har lyckligtvis undgått att drabbas av en sådan tragedi som Ni ofrivillgt tvingats gå in i. 

men med den takt som det meningslösa våldet utbreder sig, dröjjer det kanske inte länge till innan... 

för tusan ! vi är skyldiga att agera... 

NOG NU - 

- med det meningslösa våldet som tar våra nära och kära från oss ! 

- med att ingen törs agera när de blir vittne till en uppenbart livshotande våldssituation. 

- med att allt fler beväpnar sig med knivar stilletter, pistoler, och inte 
drar sig för att använda dem. 

- med att Polis och myndighet inte ges de verktyg som erfodras för att 
hålla våra medmänniskor i liv. 

jag tänker fortsätta att jobba i dessa frågor, det lovar jag Dig/Er... 

Varma tankar till er, 



Per Fernström 

Ps, Jag har aldrig träffat Micke mer än genom Er hemsida. Där hans minne LYSER, jag är inne nästa varje dag och Ser inläggen av Mamma mfl och blir rörd...

Per Fernström, Lördag, 15. Januari 2005 02:53


Hej Micke! Så är jag åter inne på din sida för att få lite själslig ro. Din sida ger mig så mkt. Mordet... det ordet.. som jag i så många år sedan vi blev drabbade har haft så svårt för att säga.. Den 19 åriga tjejen som kom som en ängel till Er där upp hon gav mig åter minnen tillbaka. 
Jag tänker mkt på hennes föräldrar och familj. Den smärta dom just nu går igenom. Önskar att dom orkar hålla ut. Men det är inte lätt men ge dom styrka.

Kram

Ewa Wikström, Fredag, 14. Januari 2005 10:16


The life we shared together 
is no life anymore 
it´s time to praise the memories 
and put them 
wherever they can grow 
so you live in the stars now 
you live in the meads 
I´ll spread you with my heart 
over the fertile fields 
the love we gave each other 
was the love thar we would make 
those years became our lifetime 
a lifetime fate would break 
now you´re living in the oceans 
in the trees and in the air 
it´s a precious burden 
the cross I´ve come to bear 
this burden 
is a precious burden 
as precious as you 
brought into my world 
the world 
that´s after you 

text: Sophie Zelmani

NN, Torsdag, 13. Januari 2005 11:21


Björnkramar-massor

Anzo, Torsdag, 13. Januari 2005 09:17


Micke, min älskling. Du vet vad jag tycker om behovet av kungahus...
men ändå. idag måste jag säga eloge till våran kung för orden han gav oss idag:

"Våga visa svaghet, värme och känslor. Låt oss våga hjälpa. Vi är alla bara människor, utan säkra svar på frågor om varför livet, som kan vara så roligt och lustfyllt, plötsligt visar sig vara grymt och obegripligt.

Men att bara vara människa är ändå mycket stort. Vi kan vara varandra till tröst och stöd i livets svåraste skeden. I sorgen då hopplösheten tycks ha ett fast grepp om varje minut. Låt oss då lägga våra masker åt sidan och våga vara medmänniskor.

Klarar vi det, kan ur det hemska, som har hänt, växa en ny tilltro, ett nytt hopp, en ny gemenskap och en ny tillförsikt om framtiden."

mamma, Måndag, 10. Januari 2005 20:17


En gång är den allra sista gången
Det sista steget nerför trappan
Lampan som släcks
Ingen säger: Nu var det sista gången

En gång är det sista ordet viskat
Det sista brevet skrivet och postat
Nyckeln vrids sista gången om
Du vet inte när och vill inte veta

Men glädjen har alltid ett sista leende
Någonstans dröjer det kvar
Någon förvarar det djupt i sin saknad

/Viola Renvall /

L, Söndag, 9. Januari 2005 12:55


Min älskling, min Micke
Någin sade : "Jag lever i skymningsland
Jag lever mellan det ena och det andra
Jag lever där både mörker och ljus råder
där allt är intet, intet är allt "

Så är verkligen livet numera, mörker i ljus, ljus i mörker. 

Idag hade jag glädjen av vår prinsessa och lillprinsen mest hela dagen. Det gjorde mig så gott med barnaskratten och kramarna och lekarna och den alldeles rena tilliten till mig och omvärlden som jag hoppas de får behålla länge till. Dagen var i ljus och det så välbehövligt efter gårdagen.
Åh, min älskling den var svår ;

För där låg hon död på sitt köksgolv. Vi vet inte vad som hände men där låg hon. Ett år sedan vi lärde känna henne, ett år då mycket har hänt och då hon kommit våra hjärtan så nära.
Hela livet hade hon bott i beroende av andra. Genom sitt kraftfulla sätt att uttrycka sina känslor var det många år i slutna rum. Vi ville så gärna ge henne en trygghet, en självkänsla, någon slags lycka. Kanske kom vi en bit på väg för hon hade börjat skratta, hade börjat kramas och dansa! Som hon hade börjat dansa.. och sjunga! Och så igår, allt över..

Vi i chock ,anhöriga stumma och förtvivlade , ambulans som kom och akutbil som tyst vände , läkare och polis.. Allt gick ju och måste så göra men en sak var så svårt och det var när jag på slutet av dagen ringde till rättsmedicinska på Karolinska för att ordna visning. Då var det tungt, då såg jag bara dig, dig när vi satt hos dig där..

Micke, jag sörjer henne så ,verkligen sörjer henne. Hon var en modig kvinna, kämpande på sitt sätt. Trots år av förtryck hade ingen kunnat komma åt hennes innersta. Hon var nog född till att vara så fri som hon är nu. I kväll tänder jag hennes ljus bredvid ditt.

Ja, livet är verkligen mörker i ljus, ljus i mörker.. Min älskling..

mamma, Lördag, 8. Januari 2005 20:36


Älskade Micke.
Så har då den sista julhelgen trettondagen, passerat och du kom inte nu heller. Det har varit så många nätter, så många dagar av väntan nu.Så väldigt många.

Din lillebror befinner sig elva flygtimmar bort. Jag hoppas att han har det bra och om några veckor kommer oskadd hem. Det går ju inte att vara riktigt säker på något längre.Och sedan jag förlorade dig tar jag inget längre för självklart, inget alls. Försöker glädja mig åt det jag har för om morgondagen vet vi intet. 

Dina systrar och de små hade jag på härligt kramavstånd idag. Vår lillprins blir mer lik dig för varje dag som går.
Vår störste kommer att växa om mig snart vilket och din prinsessa är söt som alltid. Satt med kronprinden när han spelade dataspel.Tänk om du varit med.Som ni hade hojtat och stojat och tävlat... du saknas verkligen i allt, i allt, i allt. Älskar dig så innerligt.

mamma, Torsdag, 6. Januari 2005 20:57


Ingen förstod vart Du blev av 
men fast Din vagga är en grav 
tror jag Du fann en öppen dörr 
som barnen gör 
Till rum med änglar att få se 
dom lär Dig leka, ser Dig le 
Åh – om jag kunde vara med! 
Det är Dig jag älskar 
Det är Dig jag älskar! 
Och en gång skall tystnad 
ge upp för sång 
Då skall min tunga 
få ny kraft att sjunga 
att inte ett enda barn 
fick förgäves liv nån gång 

Ingen är vackrare än Du 
för Du har himmelsk klädnad nu 
Du som är mammas sorg och skatt 
jag ber i natt 
När Du hör vita vingars sus 
be att två änglar tar ditt ljus 
ner till min mardröms mörka hus 
Jag vill alltid älska! 
Jag skall aldrig glömma 
Och en gång skall tystnad 
få ge upp för sång 
Då skall min tunga 
få ny kraft att sjunga 
att inte ett enda barn 
fick förgäves liv nån gång 

Bortom allt jag drömt 
finns Du nånstans gömd 
Aldrig blir Du glömd 
Inte ett enda barn 
fick förgäves liv nån gång 

Det är Dig jag älskar 
Det är Dig jag älskar 
Och en gång skall tårar 
Då skall min tunga 
få ny kraft att sjunga 
att inte ett enda barn 
får förgäves liv nån gång 

Bortom allt jag drömt 
finns Du nånstans gömd 
Aldrig blir Du glömd 
Inte ett enda barn 
får förgäves liv nån gång 
Jag vill alltid älska 
aldrig glömma 
jag vill alltid älska! 

Inte ett enda barn 
får förgäves liv nån gång

En ledsen mamma, Onsdag, 5. Januari 2005 20:03


Ingen känner dagen förrän solen har gått ner..

NN, Onsdag, 5. Januari 2005 08:33


Hej Marianne,
Läser ofta i gästboken på kvällarna när det är tyst runtomkring mig. Det känns svårt nu efter denna ofantliga katastrof, samtidigt upplever jag att folk stannat upp lite och bryr sig om varrandra på ett sätt som jag inte såg förut. Jag saknar våra möten Marianne, du vet på ditt gamla kontor där vi gick ut och rökte och skrattade. I mars börjar jag på nytt arbete som socialchef i Kalix, spännande och nervöst. Tänker på dig! Kram Mikael

Mikael Lekfalk, Måndag, 3. Januari 2005 20:37


Älskade Micke.
Det har varit en sån hemsk nyårshelg. Många tankar i den tyngsta sorg och förtvivlan. Sorgen efter dig som alltid, alltid men också över allt som händer runtom vår jord.

Det obeskrivligt fasansfull i Asisen, idag 138.000 döda, kan bli många tusen mer.
Saknade svenskar är nästan 3000, förutom de som redan befunnits döda. Barn har förlorat sina föräldrar, föräldrar sina barn, syskon bröder och systrar. I går var det flaggor på halv stång och sorg mörk och tung över vårt land 

I Australien har många hundra ungdomar dött i diskotekbrand. Nödutgåmgarna var låsta.. många, många hundra är skadade och märkta för livet.

I Somalia växer katastrofen. Aids gör alltfler föräldralösa runt om i Afrika. 
Åh, Micke ibland är det svårt att se ljuset, att se någon mening. 

Jag vet att det kommer stunder när jag ser ljuset igen. Jag vet att jag aldrig helt faller, Jag vet att jag kommer att försöka göra mitt för att hjälpa någon som behöver min hand. Så är det. Men just nu, just den här nyårshelgen är mörkret mörkt, mycket mörkt .. min, älskling.

mamma, Söndag, 2. Januari 2005 20:50


Micke. Idag finns inte några ord. Idag behövs en värmande hand. Ett leénde. En blick. En hand på en axel. En famn att få borra in ansiktet i. En medmänniska. Kram Ewa

Ewa, Lördag, 1. Januari 2005 21:09


På årets första dag tänker jag på dig o din familj...det är tungt o vandra i sorgens landskap..det tar all kraft, o lite till!! Tankarna går naturligtvis också till alla drabbade i Asien, vilken katastrof...ofattbart många svenskar döda..så svårt kan livet bli..jag känner hjälplöshet!! Så länge du har de vackra minnena kvar av din fina son...så länge lever han..
Många varma kramar till dig o din familj, Maggan 

Margareta, Lördag, 1. Januari 2005 17:05

 


Gott Nytt År, min Micke. Saknar dig så förtvivlat. Ett nytt år utan dig känns så helt ofattbart. Älskar dig, älskar dig.

mamma, Lördag, 1. Januari 2005 01:05