Foto & Video

Våra ord

Begravningen Artiklar/pressklipp Gästboken Startsidan


Mickes gästbok under 2008

Här finns alla inlägg som har gjorts i gästboken under år 2008.

December  November  Oktober  September  Augusti  Juli  Juni  Maj  April  Mars  Februari  Januari


Älskade, älskade Micke

 

27 september, den dagen vi begravde dig.Den dagen jag trodde mig aldrig kunna överleva. Har suttit en stund nu på morgonen, tänt mina ljus och gråtit mina isfrusna tårar.Och kommit ihåg:

 

Nu i kyrkan.Där du döptes en gång.Överallt fyllda bänkar och svartklädda kända och okända.Överallt blommor.Allt suddigt.Kommer inte ihåg vem jag satt bredvid.Jag tror det var din lillebror.Aldrig att jag glömmer hans ögon som aldrig ville släppa kistan. Eller dina systrars ansikten. Eller syskonbarnen när de gick fram till din kista med blommor och teckningar. Om en stund ska dina kamrater resa sig för att bära dig ut härifrån. Deras ryggar böjs av din tyngd.Du som bar dem så lätt. De vågar inte titta på oss för då kommer den stora gråten och de är så rädda redan att de inte ska orka bära dig. När du förs ut härifrån är det till din egen cd -Time to say goodbye! Snart ska vi resa oss och följa dig till graven. Och allt är fullständigt overkligt.

 

Micke, den dagen och lång tid efteråt trodde jag aldrig att jag skulle uppleva en endaste glad stund mera.Många gånger var jag rädd att helt tappa förståndet men livet gick ändå vidare och jag med det. Sakta återvände tacksamheten och glädjen över allt och alla som är kvar och som kommit under åren utan dig. Saknar dig gör jag fortfarande i varje andetag.Längtar dig gör jag alltid.Älskar dig, alltid, alltid. Men ändå kan jag om en stund med öppet hjärta och i äkta glädje välja presenter till din lillebror som fyller år i morgon och till din pappa som fyller dagen därpå.Det kan jag och det gör jag. Sedan, när mörkret faller i kväll, tänder jag ljus på din grav och gråter min gråt igen. Så är livet numera.Glädje i sorg och sorg i glädje. Men att tänka på att vi begravde dig en höstdag den 27 september är fortfarande helt overkligt. 

 

 

Mamma, Lördag, 27. September 2008 08:14

 


Jag tänker på er och försöker att skicka er kraft i er saknad. En sons och brors död... helt i onödan. Det är svårt att hitta en förklaring... 

 

Ludmilla, Fredag, 26. September 2008 23:48

 


You ment the world to me.

My flame is gone.

You were my flame. 

 

lonesome, Fredag, 26. September 2008 16:59

 


Tänk att sa manga ar har gatt. Att vi lever, skrattar, äter, dricker och älskar under dessa ar. Det är skönt att besöka dig här Micke. Det är ngt obeskrivligt, sorgligt och skönt som kommer upp. Jag sitter alltid med tararna högt upp i ögona, ibland grater jag. Jag blir arg ocksa! Varför hände detta dig? Jag kramar dig och kommer aldrig, aldrig att glömma Dig!! 

 

Anzo, Fredag, 19. September 2008 13:27

 


Älskade Micke

I morgon bergravs ännu en ung man här på vår kyrkogård.29 år fick han leva, precis som du.Ni är så många därborta nu.Så många att sakna och längta och älska. Jag bär dig i mitt hjärta, jag hör dig i varje andetag och som jag längtar.Som jag längtar ! 

 

Mamma, Torsdag, 18. September 2008 17:22

 


Jag står helt nära nattens port, vid aftonsvalkans sjö

 

och bryter upp till okänd ort, från arbetsdagens ö

 

Sjung än en gång du kärleksvind, din högsång i min själ

 

Jag ser tillbaka vid min grind och viskar tyst farväl

 

/ P Lundh/ 

 

R.I.P, Torsdag, 11. September 2008 14:14

 


Älskade Micke

Så är de där, de våra, långt borta på andra sidan det stora havet. Många, många mil men inget avstånd mellan hjärta och hjärta och inga svårigheter att nå varandra för dagliga samtal. Om det ändå vore så med dig också. Talar till dig gör jag alltid men dina svar väntar jag än.Saknar dig så. 

 

Mamma, Måndag, 8. September 2008 07:36

 


Idag är det 1 september 2008. 7 år har förflutit, sen den dagen Micke blev mördad. 7 år av saknad, av ett älskat barn, ett syskon,samma för oss. Det sägs, att när man fött ett barn, tar det 7 år, att bli som en förstföderska, Kroppen har då läkt helt, en lärdom jag fått. Det tar ej 7 år för själen, den glömmer ALDRIG. Så... det har gått 7 år och vi sörjer och saknar, våra barn.I alla år, kommer vi att göra det, men vi lever och arbetar, och ser till att Sverige \"går runt\". Förlåt om vi går undan i några minuter för att dölja våra tårar, när saknaden efter de dödade barnen kommer.Förlåt, att vi vill tala om dem, Förlåt att vi nämner deras namn. 

 

Jennifres mamma, Fredag, 5. September 2008 05:56

 


Jag gråter när jag läser din mamas ord Micke. Hennes gränslösa sorg, men också kärlek.

Om man ändå kunde ändra förfluten tid...

 

Ett ljus är tänt för dig idag, ett ståtligt färgstarkt, precis så, som jag tror du var. 

 

Malin, Måndag, 1. September 2008 18:29

 


Micke,älskade son.

 

I dag är det 7 år sedan den ofattbara hemska morgonen då vi förlorade dig. Tiden som länge från den stunden stod isfruset stilla har gått och jag med den.Mycket har jag lärt mig att glädjas åt. I mycket har jag på något sätt vant mig vid att du är död.Förlikat mig det har jag inte och kommer nog aldrig att göra.Smärtan finns där varje dag, längtan efter dig finns i allt men på något sätt ätr det för det mesta uthärdligt. Men inte idag, inte på årsdagen av att du mördades.DÅ väller allt tillbaka. Då är jag på Södersjukhuset.Igen och igen och igen.

 

Tillbaka på Södersjukhuset och fasan i väntrummet där.

 

Tillbaka till alla timmar av hopp och förtvivlan. Vi kunde inte se dig eller hålla om dig för du var precis förd till operation när vi kom. En dörr, bara en dörr, skiljde dig från oss och den dörren glömmer jag aldrig, aldrig!

 

Läget var kritiskt men stabilt, din lever var sönderstucken men nåt mer kunde man inte se. Tänk när de kom strax före sju och sa att allt hade gått bra!

 

Nu skulle de bara behålla dig någon halvtimme till för att vara säkra på att du inte började blöda och sen skulle du få vara på intensiven över dan. Vi andades ut lite och började planera vem som skulle vara hos dig - och det ville alla. Och nån av oss skämtade lite om hur du skulle reagera med ärr på din vackra mage och hur det skulle kännas att avstå från styrketräningen.

 

Halvtimmen gick och du kom inte, en stund till och du kom inte. Paniken började spridas utan att vi visste (men kanske vi visste ändå.. ) kräkas, gråta, ringa efter prästen, stå fastfrusen vid dörren, den där dörren. Ångest, ångest, söka upp personal som berättade att du börjat blöda, en läkare till var på väg och sen en till.

 

Dagpersonalen kom, solen steg upp över Södersjukhuset.I vårt ensamma väntrum var det helvetet på jorden. Möbler som slogs mot väggen när lillebror började förstå. Fasa, namnlös fasa..

 

Och sen, kvart över nio kom de. Två läkare tillsammans och då visste vi...

 

Du hade varit så sönderstucken att du blödde mer än vad hjärtat orkade pumpa in. Så stark var du ( och så mycket ville du leva ? ) att du tog emot nästan tre gånger din kroppsvikt innan du fick ge upp. Mer än två timmar kämpade du med det. Vad tänkte du, vad kände du? Åh, min älskling, tankarna är inte att uthärda.

 

Varför, varför, var läkaren tvungen att berätta att du varit rädd? De orden finns med mig dag som natt.

 

Prästen som vi träffade nästa dag sa att du hade gjort korstecknet över dig själv och sagt: Nu ska jag möta Gud. Jag hoppas att det var det sista, ljuset och kärleken från Gud, du kände. Och också att du under hela din kamp var omsluten av vår gränslösa kärlek till dig. 

 

Mamma, Måndag, 1. September 2008 15:47

 


Kära Marianne, Thomas, systrar och pappa! Kramar kramar kramar till er idag. Tänker pa er! 

 

 

Anzo, Måndag, 1. September 2008 13:17

 


Det liv är icke längst som längst har varat

Den levat längst som fyllde livet bäst

Den är ej rikast vilken mest har sparat

Nej, den är rikast som har givit mest. 

 

lonesome, Måndag, 1. September 2008 09:38