 |
|||||||
 |
Begravningen | Artiklar/pressklipp | Gästboken | Startsidan |
 |
||
|
Här finns alla inlägg som har gjorts i gästboken under år 2009. December November Oktober September Augusti Juli Juni Maj April Mars Februari Januari Älskade Micke Längtar dig,tänker på dig, ser dig i mitt inre.Minnen så många.Så tacksam över åren med dig. Skulle önskat många fler men ändå, kanske att jag fick mer än vad många någonsin blir förunnat. Kanske är det så.
Mamma, Onsdag, 30. September 2009 14:50
I år kommer hösten, lite sent. Tack för det. Nu är hösten här, med de vackraste färger, träden ger oss. Till oss, som blev kvar. Till oss, som blev kvar och kan se färger, igen. Det är också vackert. Att åter kunna se, vackra färger, så här på höstkanten.
Jennifers mamma , Lördag, 26. September 2009 19:59
DEDICADA A MICKEL
A mi primo Mickel no le conocà le tengo cariño y me gustarÃa tenerle aqui.
A mi primo Mickel le quiero un montón y quiero que sepa que le llevo en el corazón.
A mi primo Mickel le dedico esta poesÃa con todo mi cariño y toda mi sinpatÃa.
A mi primo Mickel le quiero se lo digo al mundo entero.
Primo Mickel desde el cielo espero que a tu familia des consuelo.
Primo Mickel te mando un besazo mucho cariño y un gran abrazo.
JENNY.G
jenny , Fredag, 25. September 2009 04:42
Värme, kärlek, i höstens färger
Jennifers mamma, Torsdag, 24. September 2009 19:58
Allt jag vill, är att ha dig tätt intill. Tiden stannar upp och drömmar blir till verklighet.
/Outro /
Nn, Torsdag, 24. September 2009 11:12
Älskade Micke Min kärlek och min saknad kan inte beskrivas med ord.I varje andetag, i varje hjärteslag finns du med mig. För alltid.
Mamma, Tisdag, 15. September 2009 05:06
Heaven is a place nearby So I won´t so far away And if you try and look for me
Maybe you´ll find me someday Heaven is a place nearby
So there´s no need to say goodbye I wanna ask you not to cry I´ll always be by your side
You just faded away You spread your wings, you had flown Away to something unknown
Wish I could bring you back You´re always on my mind About to tear myself apart You hade your special place in my heart
Always
Lonesome, Tisdag, 8. September 2009 08:14
Älskade Micke Ser på träden att hösten är på gång.Än faller inte löven men de börjar förbereda sig. Om vi männskor också kunde göra så, förbereda oss på fallet så att det inte blir så tungt att det krossar oss.Om det ändå vore så. Saknar dig i allt, älskar dig bortom ord.
Mamma, Tisdag, 8. September 2009 06:44
I've got some true colors tonight...
Malin, Måndag, 7. September 2009 18:50
Jag fick en vacker ljusstake, i form av ett hjärta. För några år tillbaka i tiden. Det finns plats för tre ljus, i detta vackra hjärta...och ljusen i hjärtat, är ALLTID tända, tillsammans med mig, och mitt kaffe. Så börjar jag mina dagar, i harmoni, i vemod,i saknad över våra barn, och i glädje, för livet.
Jennifers mamma, Lördag, 5. September 2009 16:27
Och här var det skugga och här var det sol, och här var det gott om nattviol, den dungen är mig kär, min barndom susar där.
Gustaf Fröding
Jennifers mamma, Fredag, 4. September 2009 21:36
Så hoppas jag att jag "kommer" in på gäst boken, utan "fel".
Mina tankar hos Din Mamma,och familj, Micke. Självklart är det så.
Jennifers mamma, Fredag, 4. September 2009 21:26
Idag jag dig giver Det vackraste av gåvor Det varmaste av känslor Och den tryggaste av närvaro
Idag jag dig giver mina tankar här och nu...
Malin Ingstedt, Tisdag, 1. September 2009 17:14
Må du snubbla på dom stenar, jag aldrig själv fick snava på Så att du sen kan resa dig, och stadigare gå Du kan aldrig någonsin hindra, alla sorgens fåglars stråk Men du kan hindra dem att bygga bo, och att flyga lågt Så må du räcka mörkret handen, säga hej med öppen mun Så du alltid skönjer smärtan, i varje lycklig stund För jag älskar dej, jag älskar dej, och ännu ännu mer Men må du inte stå i skuggan, av den kärlek jag ger dej
Jag ska vänta vid ett vatten, du ska gå vilse, bara Håll ditt huvud högt, ta din tid Jag ska vänta vid ett vatten
Du har givits denna vardag, för att längta härifrån Så försök bekämpa ledan, med din silver-saxofon Må du möta någon på stigen, som ger dej all sin lojalitet Och som älskar dej i trohet, för någonting du inte vet
Jag ska vänta vid ett vatten
Lova mej att aldrig lita blint, på det jag sagt Lita på dej själv, men framför allt, var på din vakt Jag kan inte ge dej livet, du kan få vila i min famn Du ska göra dina egna sånger, under ditt eget namn
Jag ska vänta vid ett vattenâ€
Peter LeMarc
R.I.P, Tisdag, 1. September 2009 16:37
U R always on my mind
Anzo, Tisdag, 1. September 2009 15:43
Micke,älskade son.
Första september och jag är i sorgsna tankar tillbaka på Södersjukhuset. Tillbaka till det som skulle bli den första morgonen utan dig.
Tillbaka till alla timmar av hopp och förtvivlan. Vi kunde inte se dig eller hålla om dig för du var precis förd till operation när vi kom. En dörr, bara en dörr, skiljde dig från oss och den dörren glömmer jag aldrig, aldrig!
Läget var kritiskt men stabilt, din lever var sönderstucken men något mer kunde man inte se. Tänk när de kom strax före sju och sa att allt hade gått bra!
Nu skulle de bara behålla dig någon halvtimme till för att vara säkra på att du inte började blöda och sen skulle du få vara på intensiven över dan. Vi andades ut lite och började planera vem som skulle vara hos dig - och det ville alla. Och nån av oss skämtade lite om hur du skulle reagera med ärr på din vackra mage och hur det skulle kännas att avstå från styrketräningen.
Halvtimmen gick och du kom inte, en stund till och du kom inte. Paniken började spridas utan att vi visste (men kanske vi visste ändå.. ) kräkas, gråta, ringa efter prästen, stå fastfrusen vid dörren, den där dörren. Ã…ngest, ångest, söka upp personal som berättade att du börjat blöda, en läkare till var på väg och sen en till.
Dagpersonalen kom, solen steg upp över Södersjukhuset.I vårt ensamma väntrum var det helvetet på jorden. Möbler som slogs mot väggen när lillebror började förstå. Fasa, namnlös fasa..
Och sen, kvart över nio kom de. Två läkare tillsammans och då visste vi...
Du hade varit så sönderstucken att du blödde mer än vad hjärtat orkade pumpa in. Så stark var du ( och så mycket ville du leva ? ) att du tog emot nästan tre gånger din kroppsvikt innan du fick ge upp. Mer än två timmar kämpade du med det. Vad tänkte du, vad kände du? Ã…h, min älskling, tankarna är inte att uthärda.
Prästen som vi träffade nästa dag sa att du hade gjort korstecknet över dig själv och sagt: Nu ska jag möta Gud. Jag hoppas att det var det sista, ljuset och kärleken från Gud, du kände. Och också att du under hela din kamp var omsluten av vår gränslösa kärlek till dig. Och är så fortfarande. Kärleken är starkare än döden och återseendet i alla mornar utan dig, vårt hopp.
Mamma, Tisdag, 1. September 2009 04:59
|
|||||||
 |
|||||||