Det hände mig.

"Min bror blev mördad av en galning"

Helena Valladolids bror Micke mördades på krogen för ett år sedan: - Jag tror att Micke är i himlen, fast han är med oss i hjärtat hela tiden.

FOTO Teresia Köhlin

  Det är väl det allra värsta som kan hända en människa - att en älskad anhörig dör i förtid... Men om det dessutom sker genom mord?
Ett år har gått sedan Helena Valladolids bror Micke helt oprovocerat stacks ner på krogen.
Nu vill hon hjälpa andra i kris.

Av Annika Sundbaum-Melin

  Helena Valladolid är 23 år gammal och bor i Vallentuna utanför Stockholm. För en tid sedan skrev hon ett brev till amelia:
  "Jag vill dela med mig av sorgen för att hjälpa andra. Jag vill lära
andra bemöta människor i sorg. De flesta anhörigföreningar som finns är ju till för vuxna som mist sina barn. Men vem hjälper någon som har förlorat ett älskat syskon?"
  Micke var en av två bröder i en syskonskara på fyra som alltid hållit ihop. Den mest karismatiske, den som fick andra att skratta och må bra, säger Helena.
  - Han var bullrig, han syntes och hördes. På ett mycket hjärtligt sätt. När han mördades hade han ett jobb han trivdes med, en kvinna han tyckte extra mycket om. Och han hade just fått en ny lägenhet. Men när namnskylten kom upp på dörren var Mikael redan död.
  - De har berättat på sjukhuset att han först inte ville ringa hem, att han "skulle fixa det här och inte ville oroa morsan i onödan". Men när det visade sig att han hade inre blödningar och skulle opereras ringde han min andra bror Thomas. Då grät Micke och sa att han var rädd, berättar Helena och hennes röst bryts.
  Under hela intervjun är hon annars mycket behärskad och saklig. Året som gått har gjort att hon numera orkar berätta om Micke, även om allt fortfarande känns overkligt och tårarna aldrig tycks ta slut.
  - Om Micke hade ringt tidigare hade vi kanske fått träffa honom i livet, men när vi åkte dit var han redan inne på operation. Vi satt där - och vi fick besked om att de hade opererat levern och att läget var stabilt. De skulle vänta en halvtimme innan de sydde igen Micke för att se att det slutat blöda och så - det var tydligen rutin...
  Helena hämtar andan, tittar ut genom fönstret och tar liksom sats innan hon börjar tala igen. Man förstår att hon mentalt är tillbaka på väntrummet på Södersjukhuset i Stockholm, där hon och familjen upplevde något som Helena beskriver som de värsta timmarna i sitt liv. För henne - som under sin sköterskeutbildning och sitt arbete inom vården alltid hjälpt andra - kändes situationen extra absurd.
  - Men när de sade att läget var stabilt började vi slappna av. "Okej, vem ska stanna hos honom i dag?" Vi skojade lite om hans fåfänga... Micke var väldigt muskulös och stor och snygg, så vi skämtade om att det här ärret kommer han att tycka om att visa tjejerna!
  Sedan uppstod komplikationer. Allting förbyttes i skräck och fasa när en sjuksköterska berättade att Micke hade börjat blöda ännu mer. Tillståndet var kritiskt.
  Deras mamma bad personalen tillkalla en präst.
  - Två läkare kom ut till oss där vi satt. Direkt när vi såg dem förstod vi att Micke var död. Vi skulle få se honom - men då var jag i chocktillstånd, kunde inte tro det... Min stora, starka, älskade storebror! Nej, det var inte möjligt!
  Läkarna berättade att Micke sa "Nu ska jag möta Gud" precis innan han åkte in på operationssalen.
  - Jag undrar om han bara skämtade - eller om han faktiskt kom till insikt om att hans tid var slut?

  Helena fick gå in på avdelningen där Micke låg och hon berättar att man inte kunde se att han var död - att han inte hade några yttre skador. Hon fick Mickes kläder i en plastsäck och hon kunde se på hans tröja var de dödande knivhuggen hade gått in.
  - Sedan kom prästen, men det var ju för sent. Vi fick ett telefonnummer till en krisgrupp och åkte hem. Jag kan förstå att sjukhuspersonalen har begränsade resurser, men. vi blev hemskickade i total chock... Och telefonnumret vi fick fungerade inte på helgerna.
  - Man är utlämnad till sig själv. Man måste själv söka hjälp - men det är ju just det man inte förmår när man är i chock! Det borde finnas någon uppsökande verksamhet för människor i kris.
  Några timmar senare den morgonen kom polisen.
  - Då hade vi inte riktigt fattat att Micke hade blivit mördad. Det är
faktiskt först nu jag har tagit till mig det. Just då var det svårt nog
att ta in att han var död.
Och hon tillägger:
  - Jag tror fortfarande att sånt här händer bara andra. Kriminella.
Hade Mikael inget sådant umgänge?
  - Nej, det har också utredningen visat. Mordet var helt oprovocerat. En galnings dåd. Vi var väldigt rädda att det var något planerat, att det fanns en del i Mickes liv som vi inte visste något om. Men så var det inte. Han var vid fel plats vid fel tidpunkt... De kände inte ens varandra.
  Micke hade dessutom tränat thai-boxning i många år och var mycket duktig på självförsvar. Han hade sannolikt utan vidare vunnit vilket "vanligt" slagsmål som helst.
  - Att någon kunde rå på honom som var över 185 lång och stor och muskulös... Men han hann aldrig se kniven, det har man konstaterat, säger Helena.
  Månaderna efter mordet beskriver hon som kaotiska. Begravningen, polisförhören, tidningsintervjuerna, känslan av overklighet. Alla familjemedlemmarna var sjukskrivna i flera månader, chockade, krossade.

  Helena är fortfarande sjukskriven.
  - Jag gick på högvarv i veckor, tog sömntabletter varje kväll för att stå ut.
Hon fick lugnande, sömntabletter, värktabletter - nog för att ta livet av sig. Något som hon också önskade i början.
  - Det är märkligt att de skriver ut så mycket tabletter till någon som så uppenbart är självmordsbenägen.
  Så blev Helenas mamma akut sjuk och alla sådana tankar försvann. Familjen bestämde sig för att de har "överlevnadsplikt" gentemot varandra.
  - Ja, det är familjen som gör att jag har något att leva för. Men numera är jag paniskt rädd för att något ska hända någon av de andra!
  Hon berättar att hon inte vågar bråka med människor av rädsla för att de ska dö. Och att hon fick panik när hennes pojkvän skulle gå på krogen med sina arbetskamrater.
  - Men framförallt är jag rädd att något ska hända dem jag älskar. Vi är en stor familj, men släkten i övrigt är inte så stor. Pappas anhöriga. bor i Spanien - och många vänner drog sig undan efter mordet...
  Nu bär Helena Mickes kors runt halsen och han har hennes där han ligger begravd. Hon går alltid och fingrar på det, säger hon. För att känna att det finns kvar.
  - Första dagarna ringde kanske trettio personer per dag. Vi fick så mycket blombuketter att det till slut kändes som att vi hade en begravningsbyrå hemma. Men sen, när det hade gått en vecka, ringde nästan INGEN...
  I dag har Helena pratat ut med de flesta av sina vänner, hon inser att de inte heller visste hur de skulle bete sig, att hon kanske delvis stötte bort dem.
  - Jag har en kompis som har ringt varenda vecka, hon har liksom inte gett sig. Hon är mitt idealexempel på hur man ska bete sig mot en människa i kris. Har jag inte svarat så har hon pratat in på telefonsvararen. Så ringer hon igen, fast jag är så dålig på att ringa tillbaka, hon har hela tiden hållit sig à jour...

Efter Mickes död skaffade Helena hunden Herman.   - Det bästa jag gjort. FOTO Teresia Köhlin

Helena vill poängtera att för en människa i sorg finns ingen tröst att ge. Att finnas där och lyssna är bra nog.
  - Försök inte komma med uppmuntrande tillrop. Säg inte att man ska rycka upp sig eller att livet går vidare - det är bara förnedrande.
  Hon beskriver sorgen som ett stort, svart hål. Med jämna mellanrum försöker man ta sig upp, tack vare överlevnadsinstikten.
  - Vi försöker leva någorlunda normalt. För syskonbarnens skull, för våra respektives skull. För vår egen skull, man orkar inte leva i mörkret hela tiden.
  För en tid sedan skaffade hon en hund, Herman, bara för att få ett skäl att gå utanför dörren.
  - Det är det bästa jag gjort sedan det hände, säger hon.
  I midsomras greps en man som har erkänt att det var han som knivhögg Micke. Det som familjen hade drömt om och önskat blev plötsligt sant.
  Men händelsen gav inte den lättnad Helena hade hoppats på.
  - Att någon gripits startade ju rena chockvågen för oss. Plötsligt var vi tillbaka på sjukhuset. Men... nu vet vi i alla fall vad som hände de sista timmarna i Mickes liv och det är skönt. Jag har inga hämndkänslor, inga känslor alls för den här personen. Micke är ju död i alla fall...
  Någon gång i höst blir det rättegång - en rättegång som Helena inte vet om hon orkar vara med på.
- Jag skulle vilja att han fick se bilder av Micke. Jag vill att han ska
veta att han inte bara förstörde Mickes liv - och sitt eget! Han
förstörde våra liv också! Mammas och pappas, mitt, mina syskons, mina syskonbarns. Vi måste alla leva med att någon i princip avrättade Micke - en levande, frisk människa fylld av framtidstro och livsglädje...
  Men mitt i den förlamande sorgen kan man ändå se att Helena har en styrka och en vilja att använda sina erfarenheter för att hjälpa andra. Hon har bestämt sig för att gå klart sin sjuksköterskeutbildning i höst. Hon går hos en psykolog för att bearbeta det som hänt. Och hon har bestämt sig
för att hon inte orkar gå hemma med sina mörka tankar längre.
  - Kanske vidareutbildar jag mig till socionom eller kurator. Jag vill
hjälpa människor som förlorat någon, sprida mina kunskaper så att vi blir bättre på att hjälpa människor i kris, både privat och inom vården.
  Nu ler hon för första gången under intervjun.

  - Ibland har jag funderat om det kanske varit bättre om inte Micke hade funnits alls? Men så är det inte. Jag har i alla fall fått älska min bror! Jag upplever hellre den här sorgen - än att inte ha fått ha honom alls. För han var verkligen en människa att älska...

 

Här kan du få hjälp
Brottsofferjourernas riksförbund
www.boj.se
Anhörigföreningen Febe
www.febe.net
Föreningen FEBE är ett nätverk för föräldrar som mist barn, på sidan finns också en syskonsida.
Bildades 1995 av några föräldrar från Kista som miste sina barn i
bussolyckan i Norge 1988 där 12 barn och 4 vuxna omkom.