Jag lever i en bubbla av sorg sedan min son mördades
 

Marianne har sonen Mickes fotografi på soffbordet. Sorgen efter honom är så stor att hon periodvis har tappat hörsel, syn eller känsel.

Sedan natten till den 1 september i fjol ligger sorgen som en hinna över Marianne de Valladolids liv. Då mördades hennes 29-årige son Micke, brutalt knivskuren på en bar.

  - Jag försöker ge de tre levande barnen vad de ska ha. Men oftast känns Mickes frånvaro starkare än de andra barnens närvaro.

  För Marianne, ex-maken och de tre vuxna syskonen handlar livet just nu om att leta efter mönster, att finna förklaringar och att se små tecken som kan tolka och kasta ljus över det fruktansvärda som hände den där sensommarnatten när telefonen ringde från Södersjukhuset.

  - Micke var ute på stan med en god vän. De gick runt på olika pubar. Någonstans vid midnatt skiljdes deras vägar.

  Sedan dess vet ingen med säkerhet vad som hände. Vittnen har sett Micke prata med två yngre män. De verkade ha trevligt tillsammans. Vid halv tvåtiden dyker en tredje man upp, som brutalt hugger ner Micke med kniv.

  Micke är fortfarande vid medvetande och kan ringa sin bror när han kommer fram till Södersjukhuset. Han gråter och är rädd. Familjen kastar sig i bilen. Efter en lång väntan kom det tunga beskedet. Mickes liv gick inte att rädda. Han var alldeles för svårt knivskuren.

  - Jag tuggade sönder mina läppar redan i bilen in till sjukhuset. Kroppen visste, säger Marianne.

- Jag förlorade inte bara min son, jag förlorade också hans drömmar, hans framtid och min egen förmåga att vara glad och njuta av livet.

  - När ljuset kom gick vi alla i däck, berättar Marianne. Den skarpa solen bildar en enorm kontrast till hur det känns härinne.

  - Jag som brukar tävla med barnbarnen om att hitta vårens första tussilago. I år ser jag inte ens blommorna.

  I rummet innanför köket drar Marianne ner persiennen. Här sitter hon oftast framför datorn. Rummet är prydligt. Mitt i rummet står en dubbelsäng - Mickes säng.

  - Påslakanet är kvar, det går inte att tvätta det och ta bort hans doft.

  Ovanför sängen finns fotografier på alla barnen. I biblioteket finns Mikaels skivsamling, studentmössan, saker som inte har gått att skiljas ifrån.

  - Det ska inte alltid vara så här. Men just nu måste det få finnas. Jag är inte redo att skiljas från det än.

Chocken efter mordet sitter i och Marianne besöker ofta graven. Men kontakten med andra föräldrar som mist sina barn har hjälpt henne.

Vid datorn finns Mariannes livlina. Kontakten med andra, som mist anhöriga. Just att få skriva ner sina tankar är en tröst, menar Marianne. Än så länge orkar hon sällan prata i telefon eller som nu, när vi träffas, öga mot öga om det svåra - det ohyggliga. Genom föreningen Vimil - Vi som mist någon mitt i livet - har Marianne mailkontakt med människor som verkligen vet vad det innebär att mista någon.

  - Jag har suttit vid många dödsbäddar, pratat med många anhöriga, trott mig förstå, hade inte en ringaste aning om vad det handlar om. Det är först nu jag vet hur det känns.

  Marianne har arbetat inom omsorgen i många år.

  - På mitt arbete har vi som motto: "Det är i det lilla som det stora sker". Mötet människor emellan är viktigt. Det är i det man växer och utvecklas. Men just nu har jag svårt med mötet. Jag känner mig stelfrusen och känner att jag inte kan ge en bråkdel av det jag vill. Det jag förr gav med sådan glädje.

  Det har snart gått åtta månader sedan mordet. Sorgen har förändrats.

  - I början bar jag hans ID-kort innanför kläderna. Jag hade ett behov av att värma och skydda honom. Jag var helt känslostyrd, allt förnuft var borta.

  På ett bord i vardagsrummet finns Mickes porträtt och ett album från  hans begravning.

  - Vi ägnar honom mer tid nu än när han levde, konstaterar Marianne.

  Hon kan se sig själv utifrån och förstå att vissa handlingar är helt orationella. Men de är viktiga. En del i sorgeprocessen.

  - Det tog lång tid innan vi kunde tänka oss att begrava hans kropp. Jag måste få bli klar med kroppen först. Vi satt i timtal hos honom sedan han var död. Först på sjukhuset men också sedan han blev förflyttad till kapellet före begravningen.

  Genom sitt yrke visste Marianne att den hjälpsamme begravningsentreprenören debiterade nästan 1000 kronor för varje gång han skulle öppna kistan, men det var en kostnad som familjen struntade i just då.

  Men hon vill gärna uppmana andra att ta reda på vad allting kostar. Räkningen från begravningsbyrån kan bli en obehaglig överraskning. Okunskapen och bristen på hjälp var det första som familjen slogs av när katastrofen drabbade dem.

  - Sjukhusprästen och prästen, som begravde Micke, var fantastiska mot oss. Men sedan kändes det som om vi skulle klara oss själva. Vi mådde alla dåligt och behövde hjälp.

På föreningen Vimils hemsida finns praktisk hjälp för den som mist en anhörig. Alltifrån ekonomiska frågor till boktips.

  - Första tiden frossade jag i böcker om andras sorg. Vi var alla så starka till en början. Vi hade sovit, vi hade skrattat, vi hade nyss njutit av livet. Det fanns en kraftreserv. I dag är den tömd.

  Syskonen ägnade mycket tid åt att få fast mördaren. De vände sig till programmet "Efterlyst", som flera gånger har gjort en reskonstruktion av mordet. Familjen samlade ihop 100 000 kronor och utlyste en belöning till eventuella vittnen.

  För Mariannes del verkar den delen ha sjunkit undan. Visst vill hon att mördaren straffas, men det finns andra frågor som är viktigare för henne. Innan Micke mördades var hon troende kristen. Hon har alltid litat till att Gud bär henne.

  - Jag vill tro det nu också, men det är svårt. Jag har svårt att skilja på vad jag tror och vad jag så förtvivlat vill tro. Sjukhusprästen berättade att Micke gjorde korstecknet innan operationen och sa: "Nu ska jag möta Gud". Det var en stor kärleksgåva av prästen att berätta det för mig. Men det är svårt att tro, upprepar Marianne och orden tar slut ett ögonblick.

  Bönelivet har förvandlats till ett nödrop. Och just i nödropet ser Marianne Guds beskydd.

  - Att jag går omkring i en glaskupa är en gåva. Jag skulle aldrig klara att fullt ut känna smärtan.

  Periodvis har Marianne tappat sinnen; hörseln, synen eller känseln. Hon är övertygad att det är kroppens sätt att spara energi.

  I november fick hon hjärtrusning. Hjärtat slog över 200 slag i minuten.

  - Jag såg Micke sitta bredvid mig i ambulansen. Då försvann all rädsla för att dö. Lever jag finns jag här hos mina tre barn. Är jag död finns jag hos min döde son.

  Men valet måste alltid bli att leva kvar, menar Marianne. Trots att smärtan stundtals är ohygglig finns glädjen i korta ögonblick. Som när hon byter blöja på yngsta barnbarnet i Mickes dubbelsäng. När ägaren till företaget kom och svepte in henne i en varm tröstepläd sista arbetsdagen före julafton. När dottern kom med en tavla textad med Mickes begravningsdikt till påskpresent.

  - Jag söker mening och sammanhang. Att hans gudmor bar honom fram till altaret den 2 september klockan 12 och 29 år senare kysste honom adjö vid exakt samma tidpunkt är tillfälligheter som får betydelse för mig.

  Marianne vet i dag, genom sina föreningskontakter, att tiden ger perspektiv åt sorgen. Den döde kommer inte för alltid att dominera hela familjen. Men än finns inte det perspektivet. Än väntar en sommar, nya brev från hans vänner, som river upp minnen.

Sorgens landskap

Om tårar kunde samlas

så blev de till ett hav

Om längtan kunde vägas

så blev den tung som berg

Om saknad kunde mätas

så blev den djup som dal

I detta sorgens landskap

går jag vilse snart

Söker efter sonen

hittar ingenting

Letar efter vägen

efter någonting!

Var ska jag leta

var finns han nu

Sonen som är borta

syns ju ingenstans

I detta sorgens landskap

är det så väldigt tyst

Havet ligger öppet

Berget står så stumt

Dalen är så ändlös

Hittar inte ut!

Var ska jag leta

var finns du

Sonen som är borta

Snälla, svara nu!

Mamma

24 mars 2002

Anhörigföreningar:

FEBE - ett nätverk för föräldrar som mist barn. Bildades 1995 av några föräldrar från Kista som miste sina barn i bussolyckan i Norge 1988.

www.febe.net

VIMIL - Vi som mist någon mitt i livet. Ett nätverk på Internet, som också anordnar träffar för anhöriga.

www.vimil.just.nu

Förening för anhöriga till vålds dödade, en underavdelning till Brottsofferjourernas Riksförbund.

www.boj.se