|
|
Griftetal
Hannes ord vid Mickes begravning
Vallentuna kyrka den 27 september 2001
När man tänker efter är det helt absurt.
Att vi finns här i kyrkan.
Och det är Mickes begravning.
Att ni sitter här och gråter.
För ert barn, er bror, ert barnbarn, er
kompis.
Död på riktigt.
Det är
helt fel, han var ju bara 29 år.
Han hade precis flyttat in i en ny lägenhet.
Han hade jobb och framtidsdrömmar.
Han var stor och stark.
Han började hitta sin väg genom livet.
Och
plötsligt är allting över
Och det
värsta är kanske
att det
inte finns någon mening i det
Någon har
dödat honom.
Ni vet
inte vem det är, ni vet inte varför.
Helt
plötsligt blev det allvar.
Inte bara
några blåmärken och skärsår.
Nu är han
död
Och ni
finns i det stora svarta hålet,
Mitt i
sorgen. Med alla frågor,.
Med
vreden, med tankarna på hämnd.
Med allt
som blev sagt
och allt
som inte blev sagt
Det känns
absurd, helt fel.
Och ändå
var dess 29 år hela hans liv.
Det tog
slut på Södersjukhuset
där de
försökte rädda honom.
men det
gick inte.
Ni vet
inte om hur rädd han var
eller hur
ont han hade och vad han tänkte.
Sjukhusprästen berättade för er
om hans
sista ord innan operationen..
Nu ska jag
möta Gud !
Och kanske fanns det en visshet och
vilja i orden.
Jag tror
det finns en speciell visshet hos
den som är på
väg över gränsen.
Och det
verkar som om Micke såg framåt.
Som att
han just då höll på att lämna
det här livet bakom sig.
|
|
På ett sätt tror jag att
varje liv blir
en helhet så kort
det än är.
Fast det fattas mycket som
Micke
inte hann med så var det
ett helt liv.
Och ni kommer att minnas
det som
ett helt liv. Med allt
som hör till.
Glädjen,
ni berättade om hans skratt
hur han
skojade.
Hur det
ibland nästan gick över gränsen.
Men han
kunde skratta.
Ni har
berättat om hans kraft
men också
om hans tårar.
Ni
berättade om kärleken
och om
sorgen när den sprack.
Ni har
berättat om sandsäcken
som
hjälpte honom
att bli av
med det arga inom honom
när något
inte fungerade
Ni berättade om drömmarna
som
han hade.
Bilderna
ur verkligheten som den var
och som
han ville ha den.
Han läste
gärna fantasyböcker, sa ni.
När den
riktiga världen inte alltid
går ihop är det skönt att
vila från den
och krypa in i påhittade
världar
där
allting har en mening och en orsak.
Ni berättade om musiken
som hjälpte
honom att hitta
balansen
och vilan
och att han skrev
Och ni berättade om hans
starka vilja.
Det han föresatte sig att
göra,
det gjorde han.
Det finns
säkert mycket mer av honom
inför era
inre ögon.
Hans sätt
att röra sig.
Hans röst.
Hans
händer.
Alla
minnen måste ni spara nu.
Och byta minnen
som barnen byter bilder.
För alla har ni sett olika
saker
av Micke.
|
|
Hans liv
har lämnat spår i er.
Ni kommer att bära honom
med er,
vart ni än går.
Därför är det viktigt att
ni minns
hela honom så att era liv
kan vara hela.
Jag tror
mig ha förstått att
Micke hade
mycket temperament.
Och att han tyckte om att
synas
och höras
Han ville vara viktig,
ville inte bli bortglömd.
Kanske är det så att det
inte är
en slump hur vi dör.
Kanske är det så att
Mickes död
hör ihop med hans liv.
För han ville höras och
synas
och märkas.
Och det gör han, med
polisutredning
och tidningsnotiser.
Jag tror att på ett liv
efter döden,
ett evigt liv.
Jag tror
att Micke finns i Guds rike nu.
Ett steg
härifrån, fast vi inte ser det.
Jag tror att Micke finns
där han
syns och hörs
Där han får finnas som han
är med
allt han drömde om
Med kärlek
och musik
i en
värld där allting har en mening
Där allt
är som det ska.
Där det inte behövs några
tårar och
inga sandsäckar heller.
Där det finns oändligt
mycket skratt
och glädje.
Guds ögon, tror jag, har
följt honom
hela livet.
Fast han
märkte det kanske inte alltid.
Men nu vet han att Gud ser
honom,
så tror jag.
Nu ser han
ansikte mot ansikte.
Och jag
tror att Gud ser er också
trots att
ni kanske är arga på honom
för det
som har hänt.
Gud
förlorade en son på samma sätt
som ni
förlorade Micke.
Han kan
inte ha velat detta .
Han måste
finnas vid er sida.
Han vet
hur det känns.
|
|
