Den 31 augusti 2001 – dagen då allt förändrades
 
  Den 31 augusti 2001. En dag som alla andra, nästan. Det var en dag som var bättre än många andra dagar.
Jag hade precis blivit befordrad och
jag var ute och hade kul med mina arbetskollegor. Senare skulle det
visa sig att denna dag, den 31 augusti, skulle bli den dag då mitt liv
förändrades...
Det skulle bli den dag i livet där
plötsligt all tid delades upp i två delar.
En del i den tid som fanns
innan den 31 augusti och den
andra delen består i tiden efter
den 31 augusti.
 
19:00
  Glad var jag tillsammans med mina arbetskollegor. Vi festade och hade kul. Jobbet hade ordnat middag i
Kaknästornet.
Brorsan ringde mig ca 19:20 och bad om skjuts till Danderyd.
Han brukade göra det när han
skulle ut.
Jag sade att jag själv var ute med
jobbet och att VD:n precis hade lagt
in sitt VISA kort i baren.
Han skrattade och jag skrattade.
Han sade till mig att jag skulle ha
det så roligt, och att jag skulle ta det
lugnt i kväll. Jag sade detsamma till honom...och sedan lade vi på.

00:00
  Trött men glad kom jag hem.
Hade druckit några öl och fick sedan
skjuts hem av en kompis svåger.
Jag tog av mig kläderna och stöp
i säng. Härligt att få sova.
Det var nog sista gången jag
har känt så....

03:50
  Det ringer.... Min flickvän reagerar snabbare än jag och tar telefonen.
Jag är nyvaken och uppfattar att
något är fel.
Jag hör min flickvän fråga:
  - Vad är det som har hänt?
Det är min bror som ringer. Han vill prata med mig så min flickvän ger mig telefonluren.
  - Hallå? säger jag
  - Jag har blivit knivskuren... säger min bror och samtidigt hör jag en kvinnlig röst i bakgrunden som säger;
  - Du måste in på operation nu...
Som med ett ekotal säger min bror:
  - Jag måste in på operation.
Vad säger han?
Vad är det som har hänt?
Nyvaken försöker jag få grepp om vad det är som händer..

Sedan börjar min bror att gråta...och säger:
  - Jag är rädd...
Vaddå rädd, tänker jag.
Du ska inte vara rädd, du är ju min stora starka storebror.
Du är ju inte rädd för någonting.
I alla fall inte inför mig..
Gråtandes fortsätter min bror:       
  - ...och jag vill att du ska komma...
  - Jag kommer, jag kommer på en gång..,
är allt jag får ur mig.
 
  Jag slänger på mig en tröja och ett par byxor. Någonstans mellan tröjan och byxorna ringer jag mamma.
Sedan är allt svart… vad hände sedan?
Jag vet att när vi kom hem till
mamma stod hon redan utanför
och kunde snabbt hoppa in i bilen….
  Nästa minnesbild är när vi befinner oss på Arningeleden… jag tänker fortare, fortare, kör fortare, men ser sedan att min flickvän kör redan mycket snabbare än vad det kändes som….
 
  Det är för jobbigt..att tänka tillbaka till den hemska natten, och ännu svårare att skriva om den..
  Sist när jag skrev på denna var i mars… och nu har jag lyckats skriva 4 meningar till...
 
Thomas Valladolid
2002-07-22