|
Lördagsmorgon på
Södersjukhuset
Micke,älskade son.
För en stund sen, kvart i nio, var det din
dödsstund och som nästan alltid när det är
lördagsmorgon är jag tillbaka på Södersjukhuset och
fasan i väntrummet där.
Tillbaka till alla timmar av hopp och förtvivlan.
Vi kunde inte se dig eller hålla om dig för du var
precis förd till operation när vi kom. En dörr, bara
en dörr, skiljde dig från oss och den dörren glömmer
jag aldrig, aldrig!
Läget var kritiskt men stabilt, din lever var
sönderstucken men nåt mer kunde man inte se. Tänk
när de kom strax före sju och sa att allt hade gått
bra!
Nu skulle de bara behålla dig någon halvtimme till
för att vara säkra på att du inte började blöda och
sen skulle du få vara på intensiven över dan. Vi
andades ut lite och började planera vem som skulle
vara hos dig - och det ville alla. Och nån av oss
skämtade lite om hur du skulle reagera med ärr på
din vackra mage och hur det skulle kännas att avstå
från styrketräningen.
Halvtimmen gick och du kom inte, en stund till och
du kom inte. Paniken började spridas utan att vi
visste (men kanske vi visste ändå.. ) kräkas, gråta,
ringa efter prästen, stå fastfrusen vid dörren, den
där dörren. Ångest, ångest, söka upp personal som
berättade att du börjat blöda, en läkare till var på
väg och sen en till. |
|
|
Dagpersonalen kom, solen steg
upp över Södersjukhuset.I vårt ensamma väntrum var det
helvetet på jorden. Möbler som slogs mot väggen när
lillebror började förstå. Fasa, namnlös fasa..
Och sen, kvart över nio kom de. Två läkare tillsammans och
då visste vi...
Du hade varit så sönderstucken att du blödde mer än vad
hjärtat orkade pumpa in. Så stark var du ( och så mycket
ville du leva ? ) att du tog emot nästan tre gånger din
kroppsvikt innan du fick ge upp. Mer än två timmar kämpade
du med det. Vad tänkte du, vad kände du? Åh, min älskling,
tankarna är inte att uthärda.
Varför, varför, var läkaren tvungen att berätta att du
varit rädd? De orden finns med mig dag som natt.
Prästen som vi träffade nästa dag sa att du hade gjort
korstecknet över dig själv och sagt: Nu ska jag möta Gud.
Jag hoppas att det var det sista, ljuset och kärleken från
Gud, du kände. Och också att du under hela din kamp var
omsluten av vår gränslösa kärlek till dig. Kärleken är
starkare än döden!
Mamma
2002-06-08 |
|