Natten fredag till lördag ringer Micke min andra lillebror Thomas och sa att han var på Södersjukhuset, att han var knivskuren, att ha skulle in på operation, att han var rädd och sedan grät han i telefon. Thomas hinner säga "Jag kommer!". 

  Thomas och hans flickvän ringer och hämtar min mamma. Först på sjukhuset inser de att de måste ringa oss andra.

  Mamma ringer mig tveksamt, jag var gravid hon var rädd att jag ska få missfall av chocken, men vågar ändå inte låta bli att ringa mig. Pappa åker dit. Min syster och hennes sambo hämtar upp mig. Ca halv sex är vi på sjukhuset, Micke håller på och opereras.
  Först får vi veta att läget är allvarligt men stabilt. Vi får ett senare besked att det såg bra ut och att blödningen slutat. Sedan får vi veta att det börjat blöda igen och att det är kritiskt. Vi förs till ett annat rum som skulle vara bättre?

  Det kommer en personal och tittar in ibland.

  Jag trodde att Micke skulle klara sig. Micke skulle inte dö! Ju längre tid vi väntade desto större blev min ångest, magkramp och sista halvtimmen trodde jag inte längre att han skulle klara sig. Det var helvetiska timmar som jag fortfarande inte minns allt av samtidigt som jag förflyttas till de timmarna och sjukhuset allt för ofta i mina tankar.