Stjärnor:
Bland miljoner stjärnor
så är det ändå du
som är ljuset i mitt liv.
Miljoner stjärnor
och du som strålar klarast
är allt jag ser.
Stjärnor
nästan lika vackra
som dig.
/Cecilia

C, Onsdag, 31. Augusti 2005 19:11

Älskade a-m. 
Tack!

mamma, Onsdag, 31. Augusti 2005 12:05

tack för besöket här hemma. dörren står alltid öppen det vet du- o kaffe finns det. 
hälsningar till mamma, (och nåt om cykeln?)
till H- bra köp.
till T- spela mera boule (hur det nu stavas)

a-m, Onsdag, 31. Augusti 2005 08:22

Älskade Micke.

Inga ord har jag.Ont magen, ont själen. Den här dagen var din sista. Natten mot i morgon förblöder du av din mördares hugg om och om igen. Vill inte tänka, vill inte minnas. Åh, min älskling..

mamma, Onsdag, 31. Augusti 2005 07:34

I believe in angels, but do you,
Do you think that all the stories are true?

Are there really angels up above,
who watch over us all with love?

They watch over us and guide our path,
so we don´t stumble, they are our staff.

They aware of our every deed
including the stuff we reed.

They are there in times of our every need
they always follow our God´s lead.

Whether you´re an adult or a child
their compassion after Christ was styled.

To attend to you both night and day,
that is why they were sent our way.

They keep us safe and bring us cheer
and help us get through every year.

God sends us angels every day
to protect us during our earthly stay.

Yes I believe I angels, that it´s true,
I´ve seen the one who´s watching you.

/ Okänd /

L, Tisdag, 30. Augusti 2005 20:08

Så,Micke...
Jag "pratar" med Dig, men vi känner inte varandra.
Jo, kanske nu...
Hösten nalkas, timmen är sen, det är mörkt,ute...
Är det ljust,där ni är? Sover ni?
Jag sitter i mörkret,med edra ljus tända,
så är det hos mig, ikväll.
Jag tänker...
Åh, så jag har tänkt, i 4 år.
Jovisst, tänkte jag väl innan, " före",
men, oh, så jag tänkt"efter". Tänkt efter morden, på er,älskade ungar.
Ljuslågan fladdrar till. Ska jag vara tyst? Ska jag tänka mig för? Tänka på vad jag vill säga, och på vad som, "lämpar" sig? Hmm?
Jag tänker så här, i min stillhet:
Må ,edra mördare komma till Hades, där i underjorden. De sträcker sig efter frukt... som de suktar efter för att överleva,( de dömda) frukten försvinner.
De böjer sig efter att lapa vatten, när de är törstiga, vattnet försvinner...
Micke, förstår Du vad jag vill säga?
Jag sitter här i mörkret, med edra ljus tända,ljusen är: istället "för".
Må mina tankar förgöra edra mördare...
på det ena eller det andra tankesättet...
Tanken är fri...bara man inte tänker för mycket, och för högt...i landet det "rara", men jag tänker...och önskar.

Jennifers mama, Söndag, 28. Augusti 2005

Landet längre bort
Det sägs att där är bra
Att bara glädje gäller
Att allt är som det ska

Landet längre bort
Är det just dit du for
Att lämna dina syskon
Att lämna far och mor

Landet längre bort
Det sägs att där är skönt
Att solen alltid värmer
Att ängar blomstrar grönt

Landet längre bort
Är det just där du är
Att skratta och att njuta
Att glömma saknad här

Landet längre bort
Det sägs vi kommer sen
Att möta dig för alltid
Att känna frid igen

- mamma -

mamma, Tisdag, 23. Augusti 2005 07:15

Älskade, älskade Micke.
Sommaren nu snart slut. Tänk idag börjar din prinsessa skolan. Första klass, det är något alldeles, alldeles speciellt. Vi ger henne alla lycka till önskningar som finns. Kronprinsen har fått en ny fin cykel, den hade han nog gärna visat dig. De minsta, åh vad du skulle ha pussat på dem. Kanske du gör det , som en vind, i en dröm..

I morgon samlas vi igen kring en födelsedag.Ett av dina syskons. Den sista du var med den gången för fyra år sedan. Den gången vi alla skrattade och inget visste om att du bara hade sju dagar kvar att leva..

Saknar dig så
Älskar dig så
Väntar dig än

mamma, Tisdag, 23. Augusti 2005 07:07

I hjärtat finns ett rum 
som bara är för dig
och var jag än har plats
så finns du här hos mig

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser
ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler

L, Lördag, 20. Augusti 2005 07:49

Ja, Micke, som jag sagt förut på Din sida...träffade aldrig Dig, men genom Ditt öde har jag kommit i kontakt med Din fina mor.
Nu måste jag genom Dig få förmedla en varm och känslofylld kram till Din vän Anzo. Vet inget annat sätt...men det bästa är väl att det sker genom Dig, Micke. En älskad son och bror, och vän.
Jag kände att jag så gärna ville det.

Jennifers mamma, Fredag, 19. Augusti 2005 21:43

jag mar riktigt illa, jag vill skrika. när jag tänker pa allt tokigt vi gjorde och att denna människa inte längre finns. jag blir sa rasande arg när jag tänker pa detta meningslösa vald. för vad????? hur kan man komma pa en san idé, det kan inte räknas som instinkt eller en fixidé. vad sätter sadana handlingar i rörelse?? jag förstar inte, jag kann inte fatta. Du människa med känslor och familj, kropp och själ- förstar du vad du har gjort? Se denna hemsida, se alla skrivna ord. Tänk dig alla oskrivna ord som förblir tankar när Mickes familj ser saker som paminner dem om Micke och ditt hemska dad. Jag är sa ilsk att jag behöver ord som är 100 ganger sa starka än ordet ilsk. Det är fel, det är orättvist. Micke var rätt, god, mjuk, stark, förstaende, en god vän - min bästa vän under en tid. Micke, jag hoppas att du har det bra!!!!!!!

Anzo, Torsdag, 18. Augusti 2005 17:41

Min son är död

Döden delade mitt liv
i ett före och ett efter
den natten slogs allt sönder
Min son är död

Varje dag saknar jag honom
Det som inte fick ske, skedde
det som inte kunde hända, hände
Min son är död

Tiden har lagts sig som en hinna
över smärtans öppna sår
men som förr blir det aldrig
Min son är död

Livet har förändrats
ingenting är självklart
ingenting är helt
Min son är död

- mamma -

mamma, Torsdag, 18. Augusti 2005 07:41

POSTE RESTANTE.

Jag ringde en vän och jag ringde väl två
fast jag visste så väl hur det skulle gå.
Så tänkte jag störa en hög person
men då hade de redan stängt av telefon.
-Så nu har jag ingen att störa
och vet inte vad jag ska göra.

Det lilla jag gjort blev ej gjort med tur
så jag vart en rätt asocial figur-
Men jag väntar från främmande land en slant
...den kanske har kommit nu-postrestant!
Jag kunde gå ner och hämta
ifall jag fick lust att skämta.

Jag kunde gå ner-om jag gör mig besvär,
till postkontoret och säja så här:
Har det kommit ett brev till mej-eller två,
jag har setat därhemma och väntat så,
ett värdepapper-från Kina,
från Schweiz eller Herzegovina.

Då står där en dam som förundrat ler
och jag säjer: Min dam, det är mycket som sker!
Alls ingen kan veta vad slumpen skrev
på den sida man skänkts-och ett lyckobrev
om en vinst bland de verkliga stora
har jag fått av en kakadora.

En herre bakom vill ha vägen fri
och jag säjer så här-nej, det struntar jag i!
-för man måste ju vara en strong person,som betalar sin skatt och sin telefon,
jämväl det elektriska ljuset
att det inte blir mörkt i huset.

Jag bugar allenast-för och en var,
belevat och artigt ett au revoir.
Och sen tar det slut på min snurriga vers
-mitt harsprång som dansar kors och tvärs,
för sen är jag åter allena
och borta från glans och arena.


NILS FERLIN.

Så otroligt vad Du visste vad jag skulle skriva-
Efter Herzegovina.
Efter våra barns död.
De blev mördade, i Sverige, i landet, det rara.
Där vi är födda du och jag- och många flera.
Här går ingen säker- i- landet det rara.
Många söker sin tillflykt, och asyl i, landet det rara. Jobb och ganska så bra med socialbidrag- kan man få i landet det rara.
Men att leva och få det bra, och gå säker på gatan-
Är en utopi-i landet det rara.
Pengar kan skapa lycka, och spritskatt sänkt-
kan,tror, någon i landet, det rara, ge ännu mer lycka.
På vilket sätt frågar jag mig då? År 2005?
Är något förändrat?
Så klart det är, men till vilket pris?
Vad visste du när du skrev?
Att det blev som det blev?
Och vad ska vi göra,"vi som blev kvar"?
Att vända andra sidan till? Få slag på sin kind? Bara för att vi sa' vad vi tyckte?
Du som visste så mycket- jag önskar att jag läst av dig-det tidigare stycket,
där du sa' så mycket.
Om framtiden den svåra...

Jennifers mamma 2005.

Jennifers mamma, Onsdag, 17. Augusti 2005 23:43

Åh Micke, alla mödrars gråt är densamma.Densamma..

" Sonia Rivlin sitter framåtlutad med kinden mot en gravsten.Tårar droppar långsamt ner på marken.Hon tar ett sista farväl av sin döde son.Snart ligger graven på palestinsk mark.
Gravar måste flyttas när Israel gör reträtt

8500 bosättare i Gaza, tvingas flytta till nya hem. Bosättningarna ska jämnas med marken. 

Sonen Gidon lagade staket åt armén. Han dödades den 12 januari i år när hans bepansrade jeep körde på en mina.Nu tvingas Sonia lämna jorden som sonen offrade sitt liv för.

Aldrig mer kommer hon att kunna komma upp till kullen med vidsträckt utsikt över de judiska bosättningarna i södra Gaza. Aldrig mer kan hon lägga kinden mot sonens gravsten och tyst tala till honom.

Sonia håller ömt i ett inplastat foto där Gidon glatt leende ser rakt på henne. Ett minne från lyckligare dagar.

Gravstenen ser ut som den svettas blod, säger hon.Sonia pekar på några orangea strimmor i den annars ljusgrå stenen.

Vill ha graven nära 
Att begrava sitt barn är så svårt. Nu tvingas vi uppleva allt en gång till. Det är nästan outhärdligt.

Om ungefär en månad låter israelisk militär gräva upp alla gravar. Kvarlevor och gravstenar transporteras till Israel. Familjerna får sedan bestämma den nya gravplatsen.
Hur ska jag kunna göra det, undrar Sonia mellan de ljudliga snyftningarna.
Jag har ingen aning om var i Israel jag kommer att bo. Kanske vet jag det först om två eller tre år. Jag vill ha min sons grav nära mig.

Stämningen på den lilla kyrkogården i Gush Katif är dämpad, nästan förlamad. Grupper av israeler rör sig en sista gång mellan gravstenarna som badar i den sena eftermiddagssolens sista flämtande strålar.

De flesta vet inte vart de ska ta vägen i morgon. Bara att de måste lämna sina döda efter sig.

Wolfgang Hansson
Publicerad: 2005-08-15

mamma, Måndag, 15. Augusti 2005 20:22

Osynlig som en blommas doft
och fri, gudomligt fri,
så lämnar jag den jord, det stoft
man sagt jag skulle bli.
Jag rör mig, svävar fjärilslätt,
och lyckan saknar ord
tänk, hjärtat hade ändå rätt:
min själ blir aldrig jord.

Från världens land och stad och hus,
från livets korta dag
jag föds på nytt och fylls av ljus
till själens andetag,
Varthän jag skulle det vet jag om
liksom jag vet till Vem,
som knappast behöver viska Kom
förrän Hans barn vill hem....

Sån är min enkla barnatro
- men medge den är ljus:
jag tror att en gång får jag bo
i himmelskt Fadershus.
Och utan ängslan då jag går
från välkänd jordisk värld
och härlig flygförmåga får
till själens himmelsfärd..

Så mycket jag vill tacka för,
så lite jag förstår.
Men hjärtats bön som ingen hör
högt ovan stjärnor når,
då sker det: där och här blir ett
och inget skiljer mer.
Vad ingen hört, vad ingen sett
nu själen hör och ser.

~Atle Burman~

NN, Söndag, 14. Augusti 2005 20:44

Älskade Micke

Tänk att det redan är mitten av augusti. Vart har den här sommaren tagit vägen ? Det är så märkligt med tiden.Den finns och den finns inte. Det, som så mycket annat, har blivit så helt annorlunda sedan jag förlorade dig , älskade son. Tid som är och inte är, jag som är och ändå inte.

mamma, Söndag, 14. Augusti 2005 12:53

hej pa re. Tankte bara lamna ett medelande och saga att jag tanker pa er.
Sitter sjalv har i chock efter att fatt veta att min mor inte har langt kvar att leva. Det forsta jag tankte pa var Micke igen...
Samma vecka som en kompis ringde mig och berattade vad som hant Micke sa fick jag for forsta gangen reda pa att mamma hade cancer. Sedan dess har mina tankar liksom gatt til bada ungefar samtidigt. Har ju varit har i england ett tag, men kommer att aka hem ikvall for att traffa mamma i vad some troligtvis kommer att vara vara sista dagar tillsammans. Hon fyller 60 25e augusti. Livet e orattvist, och inte speciellt latt. Det ar tur att vi alltid har varandra och far verkligen ta en dag itaget och ta hand om de andra nara och kara vi har. Jag vet i alla fall att om min mamma hamnar i narheten av dar Micke ar, sa kommer hon alldrig ha trakigt:)
Skot om er.
Martin..(skriver detta med engelsk keyboard, darfor inga prickar)

martin, Lördag, 13. Augusti 2005 17:56

Kära Marianne.

Är här och hälsar på hos din fine Micke.
Och musiken: Time to say goodbye, gode gud. Tårarna bara strilar ner.
Tårar av sorg och smärta, vad kan jag mer säga ? Du vet ju vad jag menar.

Kramar och tankar sänder jag till dig.
Mvh Lisbeth

Lisbeth Nyholm, Lördag, 13. Augusti 2005 14:40

Älskade, älskade Micke

Hans resa tog sitt slut i går, stilla som en vindfläkt. Jag höll om honom och viskade.. var inte rädd, det finns ett hemligt tecken..

Önskar så att jag hade fått vara med dig i din sista stund, fått hålla om dig, se dig, andas dig.. viska ;var inte rädd.. 
Men det hade jag nog inte gjort,jag hade nog bara skrikit och gråtit och ropat, lämna mig inte.Lämna mig inte!!

Skillnad är det att ta emot en gammal mans död och sitt mördade barns. En sådan fruktansvärd avgrundsdjup skillnad att det inte med ord kan beskrivas. men känslan vet jag och den gör så ont.Så förtvivlat ont. 

Saknar dig så oändligt 
Älskade, älskade son.

mamma, Onsdag, 10. Augusti 2005 18:17

Allt är ömhet, allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
allt ät givet människan som lån

- P Lagerkvist -

NN, Måndag, 8. Augusti 2005 07:48

Hej!
Tittar in och lämnar en Varm Kram.

Robins mamma

Mona, Söndag, 7. Augusti 2005 17:02

Älskade Micke.
Söndag är det och sommar är det visst fortfarande. om än det inte riktigt känns så..
Är på jobbet. Har åkt hit extra för att ta emot den som kommit hem för att tillbringa sina sista dagar eller timmar här. Håller just på att skriva instruktioner om terminalvård. 
Om en stund går jag till personalen och vi sätter oss tillsammans för att hämta styrka och sedan gör vi det vi ska och vill göra.
Mina tankar är många, min älskling, så många..
Älskar dig in i din evighet. Längar dig obeskrivligt.

mamma, Söndag, 7. Augusti 2005 15:22

At night the wind blows in the rain
Against the window pane
I hear you call my name
Your voice whispers in my ear
The words are still so dear
It's almost like you're here

I can almost feel your breathing
I can almost touch your face
You didn't know that you'd be leaving
Memories time cannot erase

At night with feelings running deep
As i fall asleep
It's almost like you're here

In silence as i sit and star
I see you sitting there
Brushing down your hair
And even through a blur of tea
The vision is so cle
It's almost like you're here

I can almost feel your breathin
I can almost touch your fac
You didn't know that you'd be leaving
Memories time cannot erase

At night the wind blows in the rain Against the window pane
It's almost like you're here
It's almost like you're here

L, Lördag, 6. Augusti 2005 21:38

Snart är även denna sommar över, utan er, älskade ungar.Våren är över, då allt spirade, allt som kom tillbaka.
Men inte ni. Som sagt, sommaren som kom med allt, även med regnet. Tårar? Från himlen? Från er? Vad vet vi...som blev kvar.Hösten är i antågande, med alla sina vackra färger, och vi som blev kvar fångar dem.Färgerna. Vad ska vi annars fånga?Famna efter?
Snart kommer november, då vi,som blev kvar, kan ta på oss tröstepläden, och kura in oss. Med tända stearinljus, inte bara det som alltid är tänt för er.
Utan flera ljus, med sina vackra, fladdrande lågor. Vill de säga oss något?Vill de skänka oss en liten stund av ro? Vad vet vi? Som blev kvar.
En sak vet vi...vi som blev kvar, vi har inte fastnat i någon sorg, vi gör så gott vi kan. Att leva vidare...utan er. Vilken tur vi har, vi som blev kvar.
Att vi har en tröstepläd, och kan tända ljus. Många. Men ljusen kan aldrig ersätta er, älskade ungar. Men vi gör så gott vi kan...för att inte fastna. I en sorg.

Jennifers mamma, Onsdag, 3. Augusti 2005 22:49

kramar kramar kramar i massor

Anzo, Tisdag, 2. Augusti 2005 15:38